Bad boys never cries

Kapitel 11

Madisons perspektiv:

Att sitta i Rileys lägenhet vid hans blanka svarta köksbord kändes annorlunda men på något sätt bra. Aldrig hade jag trott att jag skulle sitta i hans lägenhet eller att få tanken att sitta i hans lägenhet. Men här satt jag nu. Lite pinsam tystnad var det men annars helt okej.

"Can I ask you something?" Frågade plötsligt Riley. Jag blickade upp mot honom och nickade. Han tog ett andetag. Jag såg på honom att han tvekade, men han öppnade munnen.
"Why did you get so serious when we talked about love today?" Frågade han försiktigt. Han tittade på mig länge tills jag slog ner blicken i den svarta koppen med choklad i. Jag andades ut ett skakigt andetag.

"Love was very important for me, and it is important for me now to." Sa jag försiktigt fortfarande med blicken ner i koppen. "But I am afraid..." Jag tittade blygt upp på Riley som tittade undrande på mig.

Jag blev glad att han inte frågade mer om varför. Det gillar jag. Efter att han tagit min kopp och sagt att han skulle diska upp våra koppar tog jag tillfället i akt att gå lite rundvandring. Hans lägenhet såg identiskt som min bortsett från andra möbler och tapeter. Köket var i en svart färg. Iallafall skåpsluckorna och bordet. Golvet var i någon slags grå färg som passade otroligt bra till det svarta.

I vardagsrummet stod en svart divansoffa med ett glansigt svart soffbord. Som sagt hade han ett stort fönster bredvid soffan som ledde ut till en gigantisk balkong. Jag fick syn på en svart dörr som stod lite på glänt. Antagligen Rileys rum. Jag öppnade långsamt dörren och steg in. Jag kan säga att han har smak för att inreda. Han hade en enorm dubbelsäng med ett svart överdrag med mycket olika kuddar, endast i grå, svart och vit.

Jag drog mina fingertoppar på Rileys skrivbord och fick syn på en massa kort på en vacker kvinna, läskigt lik Riley, som antagligen var hans mamma. Jag log lite för mig själv. Kvinnan skrattade och försökte få den lilla pojken att le på kortet som endast gjorde grimaser. Jag fnissade lite för mig själv. Den gulliga lilla pojken var Riley.

Jag hittade ännu ett kort på en flicka som såg ut att vara 6 år. Hon hade mörkt brunt hår uppsatt i tofs på huvudet och log så den vita tandraden lös. Dock inte fullt med tänder. Hon hade precis samma ögon som Riley, chokladbruna. Jag tog upp kortet i mina händer och studerade det ett bra tag innan någon harklade sig i dörren.

Jag tittade upp på Riley som såg osäker ut i dörröppningen. Wow, Riley osäker?
"Is this your littlesister?" Frågade jag med blicken ner på fotot. Han tog ett steg in i rummet och gick fram till mig.

"Yes, she is wonderful." Sa han och log. Han tog fotot ur mina händer och ställde tillbaka den på samma plats.
"I love her, so much." Sa han sen efter att ha tittat på kortet länge. Jag nickade, eftersom jag inte visste vad jag skulle säga i denna situationen. Riley var aldrig den som uttryckte känslor, men vad jag såg på honom älskar han henne väldigt mycket.
"Is this your mom?" Frågade jag och pekade på kvinnan. Han hummade och log brett. Åh, han är mammas pojke.
"I love my family. Do you love yours?" Frågade han. Ouch. Självklart, ville jag säga. Ljuga som jag alltid gjort. Det funkar. Men det kändes på något sätt konstigt att ljuga för Riley. Nu när han öppnade upp sig så mycket.
"I do or I did..." Sa jag skamset och satte mig på hans extremt mjuka säng.
Han fick en konstig rynka mellan ögonbrynen. Han fick endast ut svaga mummel och satte sig ner bredvid mig. Jag nickade, jag skulle också vara förvirrad.
"But...?" Började han men jag avbröt han. Jag tog ett djupt andetag och sa det. Det jag aldrig sagt, det som jag förnekat.

"My parents are dead."

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
3K ohoho. Shizz. Tackar very muchooo. Key, nästa kapitel kommer bli så ledsamt, already crying. Nämen, serri. Det kommer va fett emotional. Det blir lite Madisons tragiska bakgrund, uäää.

TACKAR MANNAR FÖR ATT NI KOMMENTERAR OCH RÖSTAR FÖR JAG BLIR SERRI MEGA ASAGLAD! KEEP GOING.

vi har maskerad på fredag i skolan, gissa vad jag kommer va???

Xoxo Agnes