Bad boys never cries

Kapitel 22

Madisons perspektiv:

I Rileys armar är jag trygg och säker. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt mig mer säker och trygg.

Jag är glad att han inte har nämnt något om hur jag ser ut. Det gör mig glad. Men jag ser oroligheten i ögonen på honom. Jag vet att han vill fråga. Men han väntar för min skull.

Hela dagen har vi legat i soffan och tittat på en film. Jag i Rileys gosiga armar invirad i en fluffig filt. När filmens eftertexter började rulla vände Riley på mig så jag låg med ansiktet mot honom. Han kysste mig på pannan och drog en hårslinga bakom örat som hade hoppat ut ur min knut. Jag log lite grann. Omtänksammare kille får man leta efter.

"You should meet my mom and my sister." Sa han efter en lång stund. Jag rynkade ögonbrynen en aning. Det är gulligt att han vill ta hem mig till hans mamma och syster.

"Why?" Sa jag leendes. Riley pussade mig på munnen.

"Because they need to see my beautiful girlfriend." Sa han glatt. Jag kunde inte sluta le. Generad blev jag också. Jag drog upp händerna och gömde mitt generade ansikte. Som alltid drog Riley bort händerna och sa att man inte ska gömma något så vackert. Tror ni inte man blir ännu generad.

"But first I need to know a thing..." Mumlade Riley fram besvärat. Jag vet precis vad det handlar om. Mig. Vad som hände. Han kommer bli galen.

"I can't tell you." Sa jag ledsamt och la handen på hans kind. Jag smekte hans kind varsamt och kollade medlidande i hans ögon.

"Because if I tell.. You will be in trouble and I don't want you to get hurt." Sa jag så han kunde förstå. Han bara skakade på huvudet.

"You got hurt instead of me. I would take a bullet for you. You are my princess. Princesses need to be protected." Sa han och tittade på mig som jag var dum i huvudet. Att Riley var lite överbeskyddande hade jag märkt för längesedan. Men förmodligen skulle det bli ännu mer efter denna händelsen. Det är nog bra att ha en beskyddande pojkvän än en icke beskyddande pojkvän. Men lite jobbigt blev det faktiskt. Jag kommer säkert inte kunna gå ensam längre. Jag skulle nog inte änns få gå upp en våning till Rileys lägenhet utan att han ska springa ner och möta mig.

"But Riley I love you." Suckade jag tyst fram. Riley log åt mig och kramade om mig igen. "I love you too sweetheart." Mumlade han mot min hårbotten.
"I care about you that's why I'm so overprotecting."

"I know. My dad would have loved you." Sa jag och log så min vita tandrad syntes. Bara tanken på pappa får mig att le. Han skulle älska Riley. Min pappa var lika överbeskyddande som Riley och därför var han skeptiskt mot killar. Men jag umgicks inte direkt med killar utan endast min pappa som bara inte var min pappa utan också min bästa vän. Just därför skulle min pappa älska Riley plus att han gillar bilar med.

"Oh why?" Frågade han och kollade fundersamt på mig. Jag skrattade och ställde mig upp. Jag sträckte ut mina händer och drog med Riley ut i mitt kök.

"Because you like cars." Skrattade jag fram. Riley kollade smått chockat på mig. "I'm just kidding with you dumbass." Sa jag och knuffade honom i sidan. "But he would really loved you."

"I love YOU." Sa han och kom fram och kysste mig passionerat. Han tog min hand och svängde runt mig så att jag snurrade runt ett varv. Jag studsade in i Rileys vältränade bröst igen och kysste honom på näsan.

"I love YOU too."

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
Vilken uppdatering asså. Eller vänta ingen uppdatering alls och så blev kapitlet kort och dåligt. Kommer ett idag eller imorgon och ännu fler i veckan. Ska verkligen försöka.

#noboysnoproblen typ så blir sportlovet. Skönt.
Btw ska jag byta omslag T boken? Kommentera vad ni tycker

Hare gött skumbananer
Nu drar ja T gymmet bye