Bad boys never cries

Kapitel 33

Madisons perspektiv:

Det känns som när man var liten och låtsas sov och fick höra allt man inte borde höra. Att få höra allt förbjudet och alla hemligheter. Man var så noga med att inte börja gapskratta eller ens röra en liten kroppsdel. Så känns det nu förutom att jag inte kan röra mig och att jag inte kan börja gapskratta. Jag vet inte hur lång tid jag har hört saker. Kanske en dag eller en vecka. Inget spelar någon roll där jag svävar mellan just nu. Det känns som att det endast är hjärnan som existerar.

Sover vet jag inte om jag gör men jag vet inte heller om jag är vaken. Kanske båda. Vem vet?

Jag hör en dörr öppnas och stängas då klicket av en dörr hörs. Lätta men samtidigt tunga steg rör sig mot mig där jag förmodligen ligger eller står. Det skrapas och en duns hörs. Någon sitter. Djupa andetag hörs och jag vill bara kunna se vem det är. Någon tar tag i det jag förmodar är min hand och jag känner den underbara värmen från en person. En levande person.

"They told me you maybe will survive Madison. And I really want you too. I can't handle the fact that I might killed you. Because I know it's my fault. I should have listen to you when you wanted to tell me something. I where the reason and I hate myself for that, because I do love you, so much." Mumlar personen som är Riley. Han snyftar och jag förmodar att han gråter. Varför tar han på sig skulden?

Jag ville egentligen inte ta livet av mig. Jag blev blev nästan beroende av mina tabletter. Jag var beroende. Jag insåg aldrig att för många kunde skada mig och mitt liv. Mitt liv som jag kanske aldrig kan få tillbaka. Men jag ska kämpa för mig och för Riley. Jag ska bevisa att jag kan.

Ett skrämt flämt hör jag bredvid mig.

Rileys perspektiv:

Att jag pratar med en person som inte lyssnar kan verka som konstigt. Men innerst inne hoppas jag ändå att hon hör mig och hoppar upp ur sängen och springer tre varv runt sjukhuset. Men det skulle aldrig hända.

Att kanske aldrig höra hennes klingande skratt mer eller att aldrig få känna på de tre orden som betyder mest. De orden värmer kroppen. Nästan som en tekokare. Först är det kallt och sedan blir det varmare och varmare och tillslut kommer det här knäppet då teet är klart. Knäppet är 'jag älskar dig'.

Jag är helt omtumlad av mina tankar innan jag inser att något kramar min hand tillbaka. Ett skrämt men samtidigt överlyckligt flämt kommer ur min mun. Läpparna rycker uppåt och jag ler som en tok samtidigt som en massa förbannade tårar rinner nerför mina kinder. Jag böjer mig fram och kysser henne på kinden. Jag kanske inbillar mig men hennes kind verkar varmare än förut.

-

Jag vaknar av att någon förflyttar sin hand från min hand. Yrvaket öppnar jag ögonen och kommer på att jag fortfarande sitter på den hårda stolen fast med huvudet på sjukhussängens kant. Jag stelnar till då jag känner en hand dra genom mitt hår. Långsamt vecklar jag upp huvudet mot personen som ler svagt mot mig.

Jag flyger upp från positionen som jag legat och kollar på personen framför mig. Glädjetårar kan synas på mina kinder och jag tar genast hennes lilla hand och kysser den om och om igen.

"I was so worried.." Mumlar jag samtidig som jag håller hennes hand mot min mun. Hon kollar trött på mig men med ett leende på hennes nästan vita läppar.

"I know, I heard that." Säger hon lugnt och kollar med sina isblå ögon mot mig. Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen.

"You heard what I said?" Säger jag chockat. Hon nickar. Hon klappar bredvid sig och jag lägger mig försiktigt bredvid hennes tunna kropp, rädd för att ta sönder henne. Jag slingrar armarna om henne och hon lägger huvudet på mitt bröst.

"Every single word. And it wasn't your fault. I didn't want to kill myself, it was an accident." Mumlar hon mot mitt bröst.

"I am so sorry." Säger jag. "For everything"

"Don't be. We don't have to talk about it now, it can wait." Säger hon och böjer upp huvudet och kysser mig passionerat på läpparna. Hon börjar le undertiden och jag drar ifrån med ett frågande leende på läpparna.

"I never thought bad boys could cry, but I guess I was wrong." Flinar hon.

The end

:::
KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️