Bad boys never cries

Kapitel 3

Madisons perspektiv:

Här stod jag nu. Utanför den vita och svarta byggnaden. Den lilla utegården där vi ungdomar hängde var grön och blommig. Cyklar i alla möjliga former och färger susades omkring mig där jag stod på trottoaren påväg in. Alla möjliga bilar samlades på parkeringen. De flesta var sunkiga och rostiga, men vissa var mer fräscha och nya.

En bil som drog mina ögon till sig var en svart Corvette som kom mullrandes in till parkeringen. Det var inte vem som helst Corvette, utan Rileys. Det visste jag. Den står i lägenhetsgaraget för det mesta, men ibland, men bara ibland står den vid trottoaren. Jag lägger alltid ett extra öga på den och kan inte motstå att kika in i inredningen och gissa hästkraften.

Jag har också en bil. En bil jag aldrig visar, en bil jag aldrig kör. Den bara står där i garaget. Men bilen är aldrig ensam. Utan jag är alltid där. Jag skulle aldrig kunna köra den. Jag skulle minnas. Minnas det jag helst vill glömma. Alltid mekar jag på den, alltid putsar jag den, alltid ger jag den kärlek. Det är där jag ska vara, men jag är rädd för att det ska upprepas.

Jag dras ifrån mina tankar för att skolklockan ringer. Jag skakar lätt på huvudet och börjar traska inåt skolan. I skolan kryllar det av elever. Både nya och gamla ansikten med en aning brunare ton i huden. Jag går vant till mitt röda skåp i mitten av korridoren och öppnar den. Där inne ligger mitt nya schema och lite information. Snabbt slänger jag in min ryggsäck i skåpet och hänger av mig jackan där med. Med en smäll drar jag igen skåpet och lutar mig försiktigt mot den.

Jag studerar människorna som går förbi mig. De är glada. Jag antar att de är glada att skolan börjat igen. Även att de får träffa sina kompisar. Jag sneglar bort mot slutet av korridoren. Där står Riley. Riley med det underbara ruffset till hår, de chokladbruna ögonen som man kan drömma sig bort i och kindbenen man vill fila för att de är så grymt övernaturligt snygga. Där står han med sina tre kompanjoner. De skrattar högljutt och mörkt. Tjejerna står som små hundvalpar bredvid dom och försöker se sexiga ut. De lyckas. De lyckas att bara stå där för att få deras uppmärksamhet.

Jag börjar gå bort mot min första lektion som hålls av Mr. Cendrick. Han är ganska trevlig men han är lite halvdöv. Killarna utnyttjar det och ropar en massa roliga saker om honom , men han kollar bara oförstående på dom och undrar vad dom sa. Jag slår mig ner på min vanliga bänk som jag alltid suttit på. Jag släpper ut en tung suck och hoppas att mr. Cendrick kan rappa på de elever som är extremt söliga. Plötsligt känner jag en stor varm hand på min axel. Jag hoppar till av ren reflex eftersom att jag inte var beredd på det. Jag följer handen och upp på armen som leder till ett väl igenkänt ansikte. Ett brett flin bildas på hans läppar.

''Did I scare you?'' Frågade han mig med sin mystiska röst. Jag kände en svag lukt av mint och antog att det kom från Rileys mun som var nära min. Väldigt nära.

''Eh, no. I was'nt just prepered for that.'' Sa jag och blickade ner mot hans hand som fortfarande låg kvar på min axel. Det kändes på något vis bra att den låg där. Men innan jag visste ordet av det, var den borta. Helt plötsligt kändes axeln kall och naken, som den saknade något.

'' Thank you.'' Sa han helt plötsligt.

''For what?'' Frågade jag. Jag tittade undrande på honom. Ett leende växte fram. Han skrockade lite. Tittade mig i ögonen och bet sig försiktigt i läppen.

'' For helping me yesterday.'' Sa han lugnt och lutade sig tillbaka. ''Don't you remember?'' Frågade han och flinade till nöjt. Jo, självklart kom jag ihåg. Jag lånade ut mina underkläder till hans ligg.

''Yeah... I do...''

:::

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️