Bad boys never cries

Kapitel 4

Madisons perspektiv:

Efter det konstiga samtalet med Riley befann jag mig nu i matsalen. Folk var verkligen överallt. De pratade och tjoade högljutt. Jag gick fram och tog tag i den röda blanka brickan. Smidigt la jag ner den för att dra den framför mig. Jag tog tag i en salladsmacka och en juice. Jag tog återigen tag i min bricka och vände mig om. Borden var alla halvfulla, men ingen jag umgicks med. Tjejer får inte gilla sånt som killar gillar. Det är som en oskriven regel. Det är precis så för killar också. Killar får inte gilla smink och kläder. Så idiotiskt.

Jag skannar igenom hela matsalen efter ett tomt bord. Ett fyra bord står i hörnet på matsalen. Tomt. Jag går lätt bort ditt och slår mig ner. Jag slänger håret bak på ryggen och sätter mig ner. Jag tar upp min salladsmacka och börjar tugga på den. På något sätt känns det som att någon tittar på mig. Jag vänder mig försiktigt om, och jag hade rätt. Där sitter Riley flinandes. Han sitter bakåtlutad i stolen och trummar med alla fingrarna mot bordet. Jag ler svagt tillbaka. Hans kompisar pratar högt om något. Endast vissa ord kan jag höra. Han skrattar till lite av att hans kompis sa något kul. Jag vänder mig om igen och fortsätter på min macka.

Efter jag ätit upp allt på min bricka tar jag den och reser mig upp. Jag går bort och lämnar den och går med snabba steg ut från matsalen. När jag gått till min korridor tittar jag hastigt bakåt, men det är då jag känner att jag går in i någon. Jag ramlar osmidigt bakåt och landar på ryggen. Chockat tittar jag upp på personen framför mig. Chloe. Skolans bitch.

Hon har alla fester. Hennes pappa är typ stenrik för att han äger ett företag. Det är typ det ända hon går och snackar om. Även tycker hon att hennes pappa är snål, för att han inte köpte en Louis Vuitton väska till.

Hennes hus är som ett litet mini palats. Det är vitt och har pelare + en stor fontän rondell. Själv tycker jag att det är lite för flashigt för min smak. Liksom man kan ju inte gå in med strumpor utan att smutsa ner. Men just nu kände jag mig nervös eftersom hon stod där med världens elakaste flin på sina rosa läppar.

Själv kommer jag på mig själv med att jag inte andas. Snabbt börjar jag andas igen och känner syret i lungorna.

''Sorry.'' Sa hon med en ironiskt tillgjord liten röst. Jag sätter handen bakom mig och drar upp mig på fötter. Jag borstar snabbt av mig osynligt smuts på mina jeans med lite snygga slitningar.

''No, I am sorry. I bumped in to you.'' Sa jag tyst. På något sätt har jag alltid varit väldigt blyg. Människor som Chloe har alltid varit mäktiga så på något sätt har jag väl sett upp till dem och försökt att inte föra ett samtal med dem. Men jag lyckades ju inte något vidare just idag.

Plötsligt gör hon en gest med handen och trycker upp sin glittriga långa nagel i mitt nyckelben. Eftersom att jag inte var beredd på det backar jag långsamt in i skåpet bakom mig. Hon flinar till igen och har kvar fingret på samma ställe.

''And one more thing... Don't you dare talk to Riley again, because if you do I will cut your face off!'' Väser hon åt mig. En rysning går genom kroppen av hennes andedräkt som nuddar mitt öra. Jag nickar svagt på huvudet. Hon tar bort fingret från mitt nyckelben och slänger hennes blonda fusk hår åt sidan. Precis när jag har tagit ur mig och gått två steg, tar hon tag i min arm igen. Hon gräver in naglarna ännu en gång i min hud och viskar i mitt öra.

''Because you know what? He is mine!''

:::

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️