Bad boys never cries

Kapitel 31

Rileys perspektiv:

Jag virar handduken runt mina höfter och kliver ur duschen. Håret droppar så det bildas pölar under mig. Jag norpar åt mig en annan svart handduk och ruskar om den kring huvudet.

Jag traskar in till mitt sovrum och öppnar garderoben. Jag drar fram ett par svarta byxor och en vit v-ringad T-shirt. Jag sätter på mig allt och sprutar på mig lite parfym innan jag blåser mitt hår. Jag slänger på mig skinnjackan och kollar så bilnycklarna ligger i jackfickan. Jag drar på mig mina Nike air force och skyndar mig ut genom dörren.

-

Jag parkerar vid min mammas infart eller vid fontänen rättare sagt. Jag slår igen bildörren till min underbara svarta Corvette och beger mig mot ytterdörren. En knack och sedan stiger jag in. Jag vrålar att jag är här och snart hörs små steg komma mot mig. Melody kastar sig i min famn och kramar mig hårt.

"Rileyson I've missed you!" Skrattar hon glatt medans jag svingar henne i luften. Hon skrattar ända tills hon inte får någon luft och då drar jag upp henne i min famn.

"I know you have because I've missed you to silly!" Flinar jag och pussar henne på pannan. Världens bästa lillasyster. Även fast jag var ganska gammal när hon kom till världen var de det bästa som hade hänt mig. Man kan liksom aldrig vara ledsen runt om Melody eftersom hon påverkar en så mycket. Varje gång jag har varit ledsen räcker det att bara titta på ett foto av henne och bli glad.

Jag bär henne in till köket och sätter henne på köksbänken. Jag plockar fram mjölk och saft som jag ställer fram på köksbordet. Jag lägger upp de nybakat bullarna på ett fat som jag köpte på vägen hit från ett favoritcafé.

Lätta steg hörs och jag ser mamma i öppningen med ett stort leende på läpparna. Jag ler tillbaka och går fram och ger henne en kram. Melody kommer fram bakom mig och vi visar bordet för mamma som dramatiskt säger att vi är världens bästa barn. Vi sätter oss vid bordet och tar för oss. Mamma öppnar munnen och ställer frågan jag har väntat på.

"So, how is Madison?" Mumlar hon med munnen full av bulle och kaffe. Mitt leende sänkts långsamt och jag vrider mig obekvämt i stolen. Nervöst börjar jag mumla.

"Öh, I guess she is fine.." Klämmer jag tillslut ur mig. Mamma ställer ner koppen framför sig och lägger huvudet på sne.

"Are you guys having trouble?" Frågar hon lugnt. Jag suckar och nickar. Mamma har alltid varit förstående och jag tror jag aldrig behövt ljuga för henne.
"Please tell me?"

"You know, she wanted to wait with you know what and then a girl tells me she slept with my best friend on a party. Madison didn't tell me anything when she got home from that party. She had a lot of bruises that she didn't want to tell me about and I just thaught she tripped or something!" Jag pratade snabbt och flummigt och mamma satt bara och nickade. Hon ryckte till och kollade på mig.

"She had bruises? Where?" Frågade hon snabbt. Jag drog frustrerat handen genom håret och frustade irriterat. Att bara tänka på henne gör mig snurrig.

"On her face and on her wrists..." Mumlade jag.

"Riley. Talk to her. This is something that's not good to hide." Sa mamma och log ett medlidande leende. Jag nickade. Jag ska prata med henne även fast hon gjort fel.

"I love you mom." Log jag och tog hennes hand som låg på bordet. Hon skrattade och log så hennes vita tandrad syntes.

Efter fikat skickade jag ett sms till Madison att hon kunde komma till resturangen då jag inte hann hämta upp henne. Jag parkerade utanför den grekiska resturangen och gick in till bordet som Chloe redan hade slagit sig ner. Kort därefter kom Jake och slog sig ner mittemot mig och Chloe.

Klockan gick och gick men ingen Madison syntes till. Chloe kollade febrilt på klockan hela tiden och verkade bli mer och mer irriterad. Efter en 40 minuters väntande hade hon ännu inte dykt upp.

"Where is that bitch..." Mumlade Chloe tyst bredvid mig. Hon trodde förmodligen att jag inte skulle höra men det gjorde jag.

"Don't say so about her." Sa jag bestämt till henne. Hon kollade chockat mot mig och morrade irriterat.

"Ok so I can go and pick her up if you guys just wait here." Säger jag trött och reser mig från stolen. Båda två kollar skeptiskt mot mig men jag nickar och deras blickar dras mot deras mobiler. Jag suckar tyst och drar på mig jackan och skyndar mig ut ur resturangen.
Jag sätter mig i bilen och trycker foten mot gasen.

-

Jag parkerar bilen vid trottoaren och trycker upp portdörren. Jag småjoggar uppför alla trappor innan jag stannar utanför hennes dörr.

Jag rynkar ögonbrynen då dörren står på glänt. Jag öppnar dörren fullt och kliver in i hallen. Det är nästan läskigt tyst. Redan då vet jag att något är fel. Långsamma steg tar jag in mot vardagsrummet. Jag kollar snabbt ut i köket och ser att hon inte är där. I vardagsrummet står tvn på men ingen är där. Jag drar in ett skakigt andetag och skyndar mig mot hennes sovrumsdörr. Jag smäller upp den och blickar över rummet och inser att hon måste vara på ett ställe. Toaletten.

Jag rusar dit och inser att den är låst. Mina ögon kollar febrilt efter något att slå in dörren med. Tillslut landar min blick mot den svarta järnstolen som hon har en tropisk växt på. Snabbt skjutsar jag ner växten och tar ett fast grepp om stolen. Med all min kraft slungar jag den mot dörren. Flera gånger måste jag upprepa det innan dörren slås in.

Jag släpper genast stolen och tar mig in till badrummet. Mina ögon spärras upp när jag ser Madison ligga helt stilla på klinkergolvet. Jag dyker ner bredvid henne och ringer ambulans. Jag lägger örat vid hennes mun och inser att hon inte andas. Jag lägger handen på hennes bröstkorg och inser att hjärtat slår inte heller. Av ren instinkt lägger jag båda händerna på bröstkorgen och börjar pumpa medans tårarna rinner av skräck nerför mina kinder.

Ambulanspersonalen stormar lägenheten och tar över. Utmattad sätter jag mig ner på golvet i badrummet medans de håller på med henne. Tårarna verkar inte sluta rinna och jag drar argt med händerna under ögonen.

De får upp Madison på en bår och skyndar ut till ambulansen. De sa att jag kunde ta bilen efter dem. Jag hade bara nickat. Ledsamt tar jag ett grepp runt hennes handfat med stängda ögon. Det är mitt fel. Långsamt öppnar jag ögonen och ser piller ligga i handfatet. Skeptiskt lyfter jag burken de legat i och läser på den. Antidepressiva läkemedel.
Argt drar jag återigen handen genom håret. Det är mig. Det är mitt fel att det blev såhär. Om jag bara hade varit mer uppmärksam hade inte detta hänt.

-

Jag trummar med foten på det gråa golvet. Varje gång någon läkare passerar mig rycker jag till. I endast fem minuter har jag varit här då jag kom samtidigt som ambulansen. Tillslut kommer en läkare fram och jag flyger upp från den hårda stolen. Men när jag ser läkarens ansikte blir jag helt slapp i kroppen. Varje ben vill brytas i kroppen tills jag inte kan röra mig mer. Han lägger en hand på min axel och säger.

"I am sorry.."

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
Ni kommer hata mig :'(
Fett super depp.......

Sorry igen för att ja inte uppdaterat men somsagt ville jag få fram detta kapitel så bra som möjligt.

Imon ska ja praoa på räddningstjänsten hela veckan omg nån kommer dö