I Din Skugga

Kapitel 11

Den natten låg hon länge och grubblade. Vem var det som skickade foton till henne på ingenting? Det kanske var som hon inbillade sig men vissa såg likadana ut fast mer eller mindre ur fokus. Hon stirrade upp i taket och hörde Stefans snarkningar brumma bredvid sig. Hon var fortfarande irriterad på att han inte sagt något om breven förrän idag. Hon gav honom en sur blick, vände ryggen mot honom och började skrolla på Facebook på telefonen.

"Nejmen hej! Är du vaken?" Alicias messengerbubbla ploppade upp i skärmens hörn. Sarah tvekade kort innan hon tryckte upp den och svarade.
"Jag kan inte sova."
"Usch, vad jobbigt! Varför inte?"
Sarah stirrade på den lilla bubblan med text i vad som kändes som en evighet.
"Vet inte" skickade hon snabbt iväg och ignorerade den gnagande känslan av att hon medvetet dolde något för sin bästa vän.

Hon och Alicia hade alltid kunnat prata om allt och alla utan problem, men numera kändes det som att vissa delar av sitt liv behövde vara privat till och med för henne. Inte för hur Alicia hade tyckt eller sagt om saken, mer för att hon inte ville sätta ord på dom tankar och känslor som gnagde i bröstet. okej då om hon skulle vara 100% ärlig mot sig själv så hade det lite, pyttelite om vad Alicia hade sagt. Sarah orkade inte med Alicias kommentarer som hade fått henne känna sig skyldig och dum.

"Okej. Säg till om du vill prata, jag tror jag ska försöka sova nu men ring om du behöver. Jag finns alltid här för dig. älskar dig, finis!"

Sarah svalde klumpen i halsen och skickade ett hjärta till svar och la snabbt ifrån sig telefonen. Tårarna brände bekom ögonlocken och hon tog ett djupt andetag. Även om det var jobbigt att läsa var det ändå befriande.
Vad som än hände skulle hon ändå ha Alicia, hon skulle se till att dom träffades snart igen.

Med den tröstande tanken fick hon äntligen ro och somnade snabbt med tårar i ögonfransarna.

Sarah hade koll på posten i flera veckor innan det kom ett till brev. Ivrigt slet hon upp det och stirrade på fotot. Hon var tvärsäker på att hon kände igen det på något sätt. Hon kom att tänka på det första hon hade hittat och siffrorna bakom och vände snabbt på det.

2356181231.

Hon rotade snabbt fram dom andra i kökslådan och vände ivrigt på dom men dom var tomma. Hon la fram alla fotona hon hade på bordet framför sig och stirrade på dom.

Nonsens. Det måste finnas ett samband mellan dom, men hon kunde inte se det. Alla foton skiftade mellan suddiga och skarpa kontraster och ljust och nästan svart. Hon fattade ingenting. Ju mer hon stirrade och vred och vände på dom desto mer irriterad blev hon. Vad var det för pucko som bemödade sig med att stoppa ner kassa foton i hennes brevinkast? Frustrerat sopade hon ner dom i en gammal låda och stoppade in den i städskåpet.

"Out of sight, out of mind", tänkte hon och stängde bestämt skåpsdörren.