I Din Skugga

Kapitel 14

En dag när hon kom hem från jobbet var det ovanligt tyst i lägenheten. TV:n var för en gångs skull avstängd och avsaknaden av explosioner och pistolskott fick lägenheten att kännas större än vanligt. Inte på ett åh-vad-mycket-plats sätt, utan mer stort, mörkt och ogästvänligt.
"Stefan?" försiktigt ropade hon in i lägenheten. Tystnaden kändes mer ogenomtränglig och hon klev ur skorna och tassade försiktigt runt. Var höll Stefan hus? Matbordet var täckt av papper och kuvert. Hon gick närmare och blev kall inombords när hon insåg att det var alla kuvert med foton hon fått. Kuverten var i olika stadien av uppslitna, som om den som öppnade hade börjat lugnt och sansat och sene blivit mer och mer uppjagad och otålig. Med fasa tittade hon på röran och hjärnan blev tom. hon förstod inte vad det var hon tittade på riktigt och vad det innebar. Något med fotona fick henne att känna att det var något hon missade. Långsamt och metodiskt samlade hon ihop fotona ett efter ett och tittade noga på dom. Det sista hon tog upp fick henne att stanna till, det kändes bekant på något sätt. Hon stirrade länge på det och när ytterdörren öppnades ryckte hon till. Snabbt stoppade hon ner fotot i handväskan och vände sig om.

"Sarah!" Stefan gick fram till henne. han såg arg, förvirrad och rädd ut. omedvetet tog hon ett snabbt steg bakåt. Det var inte så att hon trodde att han skulle göra henne illa egentligen. Hon ville bara ha honom på lite avstånd tills han lugnat ner sig, det var väl inte så konstigt?
"Vad..." började Sarah och gjorde en snabb gest mot bordet, hon visste inte hur hon skulle avsluta frågan.
"Ja, precis! Vad är det där?" Stefans ögon var vilda och han var framme hos henne i två stora kliv. Sarah tittade på bordet och sen tillbaka på honom.
"Jag vet inte", svarade hon ärligt.
"Vadå jag vet inte? Dom har ditt namn på sig, Sarah!" hans röst steg och hon backade och stötte in i bordet. Han tittade konstigt på henne.
"Vad är det med dig?" han snörpte på munnen i en hånfull grimas.
"Vad är det med dig?" kontrade hon och sträckte på sig. hon såg säkert mer självsäker och modigare ut än vad hon kände sig inombords. "Jag kommer hem och så kommer du instörtande och börjar skrika på mig. för vad? Några dåliga foton som var adresserade till mig!" rädslan som skavde i magen fick henne att skrika tillbaka. Förvånat tittade han på henne i tystnad en sekund innan han hämtade sig.
"För att jag blev orolig för dig såklart. Någon anonym person har skickat massa foton till dig på Gud vet vad under vad som verkar vara en väldigt lång tid! Såklart så blir jag orolig för dig!" han hade lyckats tygla sitt humör. Hans röst var nu len och han tittade bekymrat på henne. hennes ögon smalnade misstänksamt. Med en ansträngning stod hon kvar när han kom närmare och försiktigt smekte hennes armar. Troligtvis var det menat som en tröstande gest men det kändes konstlat.

"Varför öppnade du min post?" frågade hon lågt. Hennes stora ögon vek inte undan och granskade honom noga. Det var nära att hon missade när han tvekade inför svaret.
"Jag blev bara nyfiken när jag hittade högen med brev. Där nästan alla var oöppnade dessutom. Jag kund inte låta bli". Skamset hängde han med huvudet och håret föll ner framför ögonen på honom. Det var en jättedålig anledning, det fattade hon med. Men hon var helt slut, både fysiskt och psykiskt. Hon orkade verkligen inte bråka mer.
"Jag ska aldrig mer göra om det, Sarah, jag lovar" han tittade alvarligt på henne och hon drunknade i hans vackra ögon. Jävla skit! tänkte hon när hon kände motståndet smälta bort och kände sig själv nicka.
De stod i köket länge och bara höll om varandra. Sarah stelnade till när han ställde en fråga han inte verkade kunna låta bli att ställa.

"Hur många brev fick du med korten?"