I Din Skugga

Kapitel 15

"Vad menar du?" hennes läppar kändes kalla och det var svårt att forma orden.
"Hur många brev fick du?" upprepade Stefan och verkade inte märka hennes reaktion.
"Det var inga brev. Bara foton." svarade hon och drog sig undan och tittade på honom. Han såg annorlunda ut. Fortfarande samma snygga, charmiga man hon blivit kär i för så länge sen. Men nu fanns det något mer som hon inte kunde sätta fingret på. Vad det än var kände hon sig plötsligt osäker och för första gången sen de träffats kände hon sig inte trygg.
"Menar du brev som i papper med text på?" frågade hon och kände ett sug i magen. Hon sneglade mot bordet med kuvert och foton som låg huller om buller. Irritation gled över hans ansikte, men försvann lika snabbt igen. Hade hon inbillat sig?

Camilla hajade till och tittade upp från sittanteckningsblock.
"Brev? Jag trodde det var foton du fick?" en liten rynka hade dykt upp mellanhennes ögonbryn och Sarah nickade.
"Jag såg bara foton. Breven måste ha kommit senare i dom som Stefan öppnade." svaradehon och pillade på en tråd som lossnat från filten.
"Vad stod det i breven då?" frågade Camilla och lyssnade uppmärksamt.
"Ingen aning. Stefan hade slängt dom innan jag kom hem."
"Sa han vad det stod i breven?" frågade Camilla, men Sarah skakade på huvudet.
"Han vägrade berätta, han sa bara att det inte spelade någon roll."
Camilla och Johan sneglade på varandra.
"Pratade ni något mer om saken?" frågade Camilla och Sarah skakade på huvudetigen.
"Han vägrade. Han viftade bort det som oviktigt eller bara någon med dålig humor."förklarade Sarah och fortsatte dra i tråden på filten.
"Hade du pratat med någon mer om det här? Fotona och Stefan?" Sarah snegladeupp på de två poliserna och nickade. Hon såg skamsen ut och fokuserade ännu merpå tråden som såg alltmer sliten ut.

"Vem?" frågade Camilla och gjorde en till anteckning.
"Alicia", mumlade hon. Ordet var bittert i munnen och tråden blev suddig när tårarnabrände i ögonen. Skam och skuld klöste i henne och hon torkade snabbt bort enensam tår som börjat rinna ner för kinden.
"Ingen fara, Sarah. Det är inte ditt fel", Camilla klappade henne tröstande på handenoch Johan sträckte fram en näsduk till henne. Tacksamt tog hon emot den ochtorkade sig snabbt. Hon harklade sig och tog ett djupt andetag.
"Har ni hittat Alicia än?" frågade hon. Camilla bytte blick med Johan.
"Inte än." svarade hon och såg Sarah sjunka ihop. Var det besvikelse hon såg iflickans ansikte? Eller var det lättnad?