I Din Skugga

Kapitel 16

Stefan vägrade prata mer om breven och fotona. Hans första instinkt hade varit att bränna dem, när Sarah häftigt vägrade tittade han förvånat på henne. Bestämt samlade hon ihop dom i en skolåda som hon höll beskyddande i famnen.
"Varför vill du ha kvar dom?" frågade han för tredje gången. Han blev allt mer frustrerad, han förstod verkligen inte. Någon har skickat konstiga foton till henne som hon inte ens visste själv vad de föreställde, varför skulle hon vilja behålla dem? Varför hade hon sparat dem i första taget ens?
"Därför. Någon har gjort sig besväret att skicka dom till mig, det måste finnas en anledning." svarade hon än en gång.
"Men du har låtit dom ligga oöppnade i en låda i flera månader, varför är du så nyfiken på det nu?" De hade pratat runt i samma cirkel hur länge som helst, han förstod inte och hon kunde inte förklara bättre.
"Det är mitt, jag gör som jag vill! Du behöver inte bry dig!" röt hon tillslut och spände ögonen i honom. Tysta stod de och blängde på varandra tills Stefan till slut surt ryckte på axlarna och vände ryggen mot henne.
"Jag går och lägger mig", muttrade han och slängde igen sovrumsdörren. Hon ställde ner lådan på köksbordet och kände ilskan sakta smälta bort. Hon satte sig vid bordet och tittade på lådan. Den kändes på ett sätt hotfull. Hon visste inte vad fotona föreställde än men ändå kände hon sig nästan rädd. Hon petade upp locket och plockade upp fotona en efter en. Som vanligt suddigt och otydligt men ju fler hon plockade upp desto mer kändes det som att det fanns ett samband mellan dem. Hon rynkade ögonbrynen när hon plockade upp en som hon inte sett innan. Säkert en av dem som hon bara lagt i lådan utan att titta på. Den kändes bekant. Hon vände på den i handen men det fanns inget på baksidan.
En efter en la hon upp dem på bordet framför sig och stirrade.

"Vad upptäckte du?" frågade Camilla och Sarah rycktes tillbaka från sina minnen.
"Vad jag upptäckte?" upprepade Sarah en kort sekund förvirrad men hon fann sig snabbt. "Jag upptäckte att bilderna hörde ihop. Det var som ett stort pussel."
"Kunde du pussla ihop det?" frågade Camilla och Johan lyssnade spänt.
"Nej, det fattades fortfarande för många bitar. Jag tror att det skulle föreställa människor. I alla fall två stycken men jag var fortfarande osäker. Jag fotade det på mobilen för jag litade inte på att Stefan inte skulle slänga dom så fort jag vände ryggen till."
"Har du mobilen här?" Camilla kände sig hoppfull. Kanske de skulle kunna svara på i alla fall en fråga snart.
"Den försvann i natt" svarade Sarah med skör röst och tittade ner i knät.
Camilla dolde frustrationen som ett proffs. Johan däremot var inte lika duktig och Camilla knuffade diskret till honom. Omsorgsfullt slätade han ut sina ansiktsdrag och gjorde en snabb anteckning.
Camilla himlade med ögonen inombords.
"Nybörjare" tänkte hon.