I Din Skugga

Kapitel 30

"Vem är hon?" Alicia tyckte själv att hennes röst lät tom, Sarah verkade däremot inte märka något alls.
"Det vet jag inte. Jag tror att det är någon gång mellan jul och mitten på Januari det året vi grälade på nyårsafton."
"Varför tror du det?" frågade Alicia och tvingade sig själv att inte låta så sammanbiten som hon kände sig.

"Därför att skjortan han har på sig fick han av mig. Han var tvungen att slänga den för att den gick sönder, och nu vet jag varför." Sarah kände sig uppgiven och bitter.

"Den lille jäveln..." väste Alicia och Sarah reagerade äntligen och tittade upp på henne. Alicia såg ut som ett åskmoln i ansiktet.

"Vad?" frågade Sarah uppgivet.
"Det är illa nog att han var otrogen med mig men det här är ju ännu värre!" förklarade Alicia hastigt. "Får jag se den där?" hon sträckte sig efter Sarahs telefon men Sarah drog undan den.
"Snart, jag ska bara..."
"Ge hit!" Alicias röst var hög och skarp och Sarah hajade till och tittade på henne.

"Nej." sa hon efter en kort tystnad. Alicia lyckades tygla ilskan och knöt händerna för att inte göra något dumt. Igen.

"Kan du skicka den till mig är du snäll?" Alicias röst var alldeles för behärskad, Sarah visste att när hon var sån här så var hon alldeles för nära att slå någon. Hon nickade försiktigt och skickade snabbt iväg ett mms till Alicia och mailade snabbt en kopia till sig själv utifall att. De båda vännerna släppte inte varandra med blicken. Den ena med rödgråtna ögon och den andra med ögon som såg tomma och döda ut.

Alicias mobil bröt den spända tystnaden med ett muntert plingade och båda ryckte till.

"Jag måste nog gå nu." sa Sarah tyst och reste sig långsamt. Alicia skakade på huvudet och log ansträngt.

"Du vet att du gärna får stanna här." kommenterade Alicia. Sarah tvingade fram en grimas som hon hoppades Alicia skulle uppfatta som ett tacksamt leende.

"Jag borde nog gå."

"Du borde stanna, Sarah." Alicias leende var kallt.

"Nej, på riktigt jag borde..." började Sarah innan Alicia avbröt henne.

"Jag frågar inte." Alicia drog fram en kniv och höll den ledigt men självsäkert.

"Sitt ner, Sarah."

"Så Alicia drog kniv mot dig?" Frågade Camilla.
"Ja." Bekräftade Sarah med raspig röst.

"Sa hon varför, Sarah?" Camilla antecknade på som vanligt. Ibland ville Sarah bara slita penna och papper från hennes händer och kasta ut dem genom fönstret och skrika. Camilla och den andra polisen satt lugna och kammade genom Sarahs liv, diskuterade och resonerade med henne som om det var en intressant bok de hade läst tillsammans.

"Sarah?" Camilla slet tillbaka Sarah till verkligheten.

"Förlåt vad sa du?" Sarah gnuggade sig trött i ögonen.

"Sa hon varför?" frågade Camilla igen med sin onaturligt tålmodiga röst som börjat irritera Sarah riktigt rejält.

"Nej" svarade Sarah och skakade på huvudet.

"Så hon bara drog kniv mot dig? Utan att förklara varför?" frågade Camilla med en smula skepticism i rösten som knappt gick att snappa upp.

"Ja", svarade Sarah kallt. Hon hade hört Camillas skeptiska ton, och hon tyckte inte om det. Camilla höll avvärjande upp händerna.

"Jag säger inte att du ljuger, jag tycker det var konstigt av Alicia. Om man håller kvar någon under knivhot brukar det finnas en anledning till varför, eller hur?" lugnade Camilla. Sarah blängde på henne men nickade kort. Det var ändå förståeligt tyckte hon.

"Vill du visa oss bilden du tog efter att du hade pusslat ihop fotona, Sarah?" Sarah nickade.

"Den finns på min mail, jag kan skriva ner min inlogg så kan ni gå in och kolla själva. Jag vill inte se den igen."

"Tack, Sarah." Camilla log varmt mot henne och sträckte fram papper och penna till Sarah.

"Vad hände sen, Sarah?" frågade Camilla när Sarah var klar och hon och Johan stoppat undan lappen i blocket. Sarah funderade och rynkade pannan.

"Hon ringde nån." Svarade Sarah långsamt.

"Vem?" frågade Camilla. "Vad sa hon?"

Sarah blundade hårt och koncentrerade sig.

"Hon skulle möta någon vid parken", mindes hon till slut.

"Vem skulle hon träffa där?" frågade Camilla men Sarah ignorerade henne.

"Jag vet inte, men jag hörde en mansröst genom luren." hon koncentrerade sig ännu mer. hon kunde se Alicia stå framför henne med kniven i ena handen och luren i den andra. Hon såg sig själv speglas i kniven och kände än en gång fruktan knipa hårt om hjärtat i bröstet.

"Minns du vad hon sa, Sarah?" frågade Camilla milt.

"Hon sa att..." Sarah tryckte handflatorna mot ögonen. Stjärnorna dansade bakom ögonlocken och hon frammanade Alicias röst.
"'Vad tror du att du håller på med?'" ekade hon.