I Din Skugga

Kapitel 18

När tårarna äntligen tagit slut satt de länge och bara höll om varandra.
"Känns det bättre?" frågade Alicia till slut och sträckte sig efter en servett.
"Ja", Sarah tog emot servetten och torkade sig i ögonen.
"Får jag titta?" Alicia sneglade på lådan. Sarah var imponerad över att hon lyckats tygla sin nyfikenhet så länge. Hon nickade och Sarah slet snabbt bort locket och plockade upp fotona.
"Vad föreställer dom?" frågade hon när hon bläddrat igenom dem.
"Din gissning är lika bra som min." Sarah ryckte på axlarna. "Men jag tror dom hänger ihop på något sätt. Vissa linjer hänger ihop." hon petade ihop två stycken. "Ser du vad jag menar? Det känns som att jag känner igen delar av det, men jag förstår inte hur."

"Du sa att någon slängt ner det i brevinkastet?" Alicia petade runt fotona på bordet. "Hur vet du det?"
"Därför att kuvertet hade bara mitt namn, ingen adress eller frimärke" påpekade Sarah.
"Om det här är som ett pussel så fattas det lite bitar." påpekade Alicia.
"Om det här är som ett pussel och det fattas bitar så borde det betyda att det kommer mer." svarade Sarah.

"Det var ju en upplyftande tanke", muttrade Alicia. "Vad sa du att det stod i breven?"
"Ingen aning", svarade Sarah. "Stefan slängde dom innan jag kom hem och han vägrar prata om det. Hade han fått som han vill så hade jag slängt det här med." hon gjorde en gest mot fotografierna.

 "På tal om det, varför gjorde du inte det?" frågade Alicia frånvarande och petade runt ett par foton till så att de passade ihop.
"Jag vet inte." Sarah funderade lite. "Antagligen för att han ville att jag skulle slänga dom."
"Jag älskar att du är så tjurskallig!" utbrast Alicia med ett skratt. Sarah kunde inte låta bli att flina lite generat innan hon fortsatte.
" Inte bara därför. Jag vill veta vad det är innan jag slänger det."
"Fair enough." mumlade Alicia. "Vad vill du att jag gör?"
"Håll ett öga på det är du snäll." Bad Sarah. "Jag litar inte på att Stefan inte slänger det när inte jag är hemma."

 "Varför ska du tillbaka till honom? Han låter som ett as, han har inte ens ett jobb och låter dig försörja er båda! Är det inte bättre att du lämnar honom?"
"Snälla sluta" Sarah gned sig trött i ögonen. Det kändes som att någon hällt grus i ögonen på henne. Alicia snörpte missnöjt på munnen.
"Varför sa du nåt om du inte vill ha min hjälp?" fräste Alicia irriterat. Sarah tittade trött på henne. Just det, ja. Det här var anledningen till att hon inte hade pratat med Alicia om Stefan.
"Får jag ha det här hos dig eller inte?" Sarah samlade ihop fotografierna och la ner dem i lådan.
"Ja, så klart! Men vi måste prata om det här!" Alicia reste sig och tog ett fast tag om Sarahs överarmar. "Är du lycklig med honom? Jag kan hjälpa dig!" Sarah försökte backa bort från Alicia men hennes grepp var för hårt. "Snälla Sarah! Låt mig hjälpa dig!"
"Nej!" Sarah slet sig loss och gick snabbt till hallen och lämnade lägenheten.

Stefan satt i soffan när hon kom hem och spelade nåt nytt TV-spel.
"Var har du varit?" ropade han till hälsning när han hörde henne stänga dörren bakom sig.
"Ute." svarade hon med tom röst. Hon kände sig helt slut.
"Jag såg att du gjort dig av med lådan med foton," Stefan lät frånvarande men nöjd. "Jag är glad att du äntligen lyssnar på mig. Känns det inte bättre?" frågade han självbelåtet. Hon hummade på ett sätt som varken var ja eller nej. Men det märkte inte Stefan, han var fullt upptagen med att gratulera sig själv.

 "Du har tur som har någon som mig som pojkvän." kommenterade han.
"Jaså?" Sarah tittade på honom och han pausade sitt spel och vände sig om och tittade på henne. Hon hade svårt att tolka hans ansiktsuttryck.
"Ja. Jag älskar dig, jag gör vad som helst för dig." Han vände sig om igen. "Alla har inte en pojkvän som jag."