Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

Fokus

Måndag, 1 augusti: kl. 09:37

"Godmorgon" sa Oskar när han kom in till köket. Alex, Martin, Josef, Ayda och Steinar stod redan där och pratade. Väntade på att kaffet skulle bli klart. "Tja!" sa Josef, lutade ryggen mot kylen. "Vad händer?" frågade Jenny som hade åkt med Oskar till jobbet. "Kaffeväntan", sa Steinar, och pekade på kaffemaskinen. De nickade, "ja, såklart", skrattade dem. "Finns det till oss?" frågade dem och gick för att lämna sina jackor. "Jaa..." ropade Steinar. Alex som stod närmast skåpet med muggarna, tog ner två koppar till och ställde ner dem på köksön. Sedan lutade hon sig mot köksbänken bakom sig.

Josef tittade lite på henne, kunde inte släppa blicken ifrån henne. Knappt iallafall, han tvingade sina ögon att titta bort ibland för att ingen skulle märka det. Men de återgick till henne. Han försökte sluta titta på henne, hon är hans kollega, chef och vän. Inte hans liggpartner, typ iallafall. Fanns ju ett undantag, eller två...

Alex kände hans ögon titta på henne, från kylskåpsdörren på hennes vänstra sida och snett framför henne. Fjärilarna i hennes mage vaknade till liv, redan innan hon ens tittade på honom. Så hon lät bli en stund. Trots att det kändes som flera minuter, så hade det bara hunnit gå tre sekunder innan Alex tittade på honom. Mötte hans isblåa ögon och hans varma lilla leende. Inget bättre som fanns i denna värld. Hon log lite halvt tillbaka, lite småflörtigt kanske. Han sträckte på sig lite, tittade ner och flyttade benen lite för att röra på sig. Dölja sina känslor för både henne, de andra och sig själv. Viktigast var nog kollegorna. Att han och Alex visste om att de kände något för varandra var ingen hemlighet mellan dem. Annars hade de inte gjort det de gjorde två gånger på loppet av nio, kanske tio, timmar... Rent tekniskt så jo, det kunde man göra. Men de två kunde inte, det var ju omöjligt efter allt som hänt mellan dem att säga att de bara gjorde det för ligget. De var känslorna som talade, det var ju verkliga hormoner som valde riktning. Och det var till varandra.

Kaffemaskinen slocknade och klickade till, kaffet var klart. Samtalet mellan kollegorna tystnade. "Såja, det var på tiden", sa Steinar och himlade med ögonen. Han tog upp en kaffekopp ifrån köksön, gick fram till maskinen och tog upp kannan. Hällde upp i muggen. Kollegorna log lite över hans kommentar, tog var sin mugg och hällde upp.

Josef tog kannan efter Martin, hällde i sin. Framför honom stod Alex och väntade, han tittade upp på henne. Hon mötte hans ögon med ett leende, och så tog han koppen ur hennes hand och hällde upp. Backade sedan upp mot kylen igen, Alex flinade lite. Tog upp muggen och log ett tack mot honom. Han blinkade på henne med ena ögat som varsågod.

Alex behöll deras ögonkontakt för att han skulle se henne signalera mot mjölken i kylen bakom honom, pekade i luften. Han rynkade ögonbrynen, "va?" sa han tyst, nästan ingen kunde höra honom. "Mjölken", sa hon och pekade på kylen ännu en gång. Han gjorde en charadnickning med huvudet, ett litet tecken på att han hörde henne. Han vände sig om och öppnade kylen, tog fram mjölken. Han kände en lätt hand på hans axel, Alex hand som sa åt honom att inte vända sig så fort om så att han armbågade henne. Han gav henne mjölken, "tack så mycket", sa hon till honom. Störde inte de andras samtal i rummet. "Varse", log han tillbaka och lutade sig bak mot köksbänken. Hon flinade lite mot honom, och eftersom hon hade ryggen mot de andra tittade hon ner på hans kropp och sträckte lite på sig. Fjärilarna var igång. Han flinade, kände hur hans mage pirrade och växte sig ut i hans kropp.

Hon skruvade av locket samtidigt som hennes blick fick vandra långsamt över honom, skannade av honom från topp till tå. Han försökte dölja sin nervösa kropp, han la ett ben över det andra för att skapa lite rörelse. Hon flinade, hällde i mjölken fort. Sedan skruvade hon på locket igen och ställde in den i kylen. Hon puttade till kylskåpsdörren med höften, sedan ställde hon sig bredvid Josef. Hörde hans utblåsningar som precis nådde till hennes nacke i den vinkeln de stod. Hon rös till, hade gärna backat in i honom så han kunde fortsätta andas henne i nacken. Och sedan övergått till djupa kyssar i både hennes nacke och på resten av hennes kropp. Gjorde det såklart inte på riktigt, men viljan for igenom henne med en väldig fart.

Kl. 10:01

Alla satt på sina platser och jobbade med allt pappersarbete som samlats på deras skrivbord sen förra veckan. Eftersom att de var lediga veckan efter deras rapportskrivning, hade de fått några papper att röja undan. Vissa mer än andra.

Josef satt och försökte skriva lite, men det gick inte. Han var så ofokuserad. Han släppte tangentbordet, la armarna på armstöden istället och lutade sig tillbaka. Stängde ögonen några sekunder och knäppte händerna över sin mage. Han snurrade lite på stolen med hälarna i golvet.

"Hur går det Josef?" frågade Ayda som tittat upp ifrån sin dator när han flyttade på sig. Josef öppnade ögonen, "j#vla bra ser du väll", sa han med ett ironiskt tonläge. Hon skrattade lite och nickade, "ja, jag ser det", kommenterade hon. Sedan tittade hon tillbaka ner i sin dator, fortsatte jobba i lugn och ro.

Josef suckade tyst för sig själv, vred huvudet så att han tittade ut genom fönstret. Ut på den ljusblåa himlen utanför. Några fåglar som flög förbi från ena kanten av fönstret till den andra, såg ut som små prickar. Josef försvann djupt ner i sin egna värld, ut till fåglarna på den ljusa himlen. Satt i flera minuter och bara väntade på något som han inte visste själv.

Hans vänstra framficka vibrera, eller rättare sagt hans mobil i den fickan. Han ryckte till, höll kvar sin blick ut en stund och letade fram sin mobil. Tog upp den, släppte blicken ifrån fönstret, och läste först vem det var ifrån. Hans ansikte blev till ett blandat ansiktsuttryck, både pirrigt, frågande och förvirrat. Det var från Alex, men hon befann sig ju bara 10 meter ifrån honom, varför kunde hon inte bara gå till honom. Fast det klart, hade inte han själv orkar heller, han hade också skrivit om det gick fort att skriva.

Josef läste notisen. Det stod bara ett ord, 'fokus'. Han tog ett djupt andetag och fnös till med ett leende. Han sneglade försiktigt mot hennes kontor och mötte hennes flinande blick. Hans mage pirrade till. Men innan de råkade starta någon slags stirrtävling i vem som kunde göra den andre mest nervös, så höjde han sitt långfinger. Pekade finger mot henne med ett skämtsamt flin, hon skrattade. Han med.

Kollegorna runt honom tittade upp på honom. "Vem f@n pekar du finger åt?" skrattade Oskar. Josef ryckte nästan till igen, tittade på honom och sänkte sin hand. "Alex", sa han med ett flinleende. "Och vad har hon gjort för att förtjäna det?" skrattade Jenny. "Hon vill att jag ska fokusera", sa han och tittade tillbaka in på Alex som hade sin blick fastklistrad på honom. Signalerade att han skulle fortsätta jobba genom att överdriva sitt skrivande på sin dator och att mima 'jobba'. Han himlade med ögonen och skakade långsamt på huvudet med ett brett leende. Tittade tillbaka på sin dator som hade slocknat efter tiden som han satt i sin egna lilla värld.

Josef rörde musen, låsskärmen dök upp och han tvingades skriva in lösenordet igen. Vilket han gjorde och efter det, kunde han fortsätta skriva lite. Inte för att han fick gjort så väldigt mycket innan lunchen. Efter lunchen blev det bättre, då kunde han till och med kallas för fokuserad. (Alex skulle varit stolt.) Och Josef fick jobbat med flera papper under dagen, gick hem vid 15 med allt gjort i slutändan. Han och Jenny drog samtidigt, Josef körde hem henne på vägen bara för att han erbjöd sig. Var onödigt för henne att gå eller ta bussen när han ändå hade bil. De båda hade blivit klara med sina papper. Tacksamma för det, innebar att morgondagen såg ljus ut. Inga för jobbiga saker att göra och jobba med iallafall.