Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: internskämt

Beckavdelningen (13:31)

"Josef!" ropar Jenny från mötesrummet, Josef tittar upp från sin dator på sitt skrivbord. Nickar för att hon ska prata, "kom!" ropar hon då. Josef lyfter ögonbrynen lite, frågande men han gör det. Går mot dem och tittar frågande på Alex som står uppe vid tavlan som vanligt.

Josef stannar i dörröppningen, "vad händer?" frågar han och lägger armarna i kors. "Vi funderar på att ta in Tobban- Tobias, menar jag" börjar Alex och rättar sig själv fort till hela namnet. Det har liksom blivit att Alex säger "Tobban" eftersom Josef gör det ofta när han pratar om sin bror. Det har liksom blivit en vanesak. "Okej...? Vill du att jag ringer honom eller?" frågar Josef, Alex nickar snällt med ett leende. "Ja, gärna", säger hon och tittar på Martin, han nickar.

Josef tar upp sin mobil och ringer Tobias. Josefs bror har hunnit vara släppt i tre månader och en av "fångarna" från Norrtälje som släpptes samtidigt som Tobban blev mördad. Det som Beckgruppen utreder sedan en dag tillbaka.

Påväg in till förhöret (14:03)

Hissen plingar till och ut kommer Tobban och Josef, Alex flinar, de var ganska lika dem där två när man hade dem bredvid varandra. "Nämen, long time no seen", ler Tobias när han ser Alex öppna dörren till rummet de skulle samtala i. Det var inget förhör förhör, det var mer för att checka av vad Tobban vet om offret, William. De kände inte varandra, denna gången kollade även Josef med fängelset själv hur det var. De kände inte varandra, de var inte så nära åtminstone. Josef har lärt sig av sitt misstag med det, (Bålsta-råns-pengarna som Tobban hela tiden visste om, och att han "aldrig någonsin" kände Simic eller Björkegren).

Alex småler tillbaka med ett litet skratt, "in här", nickar hon in mot rummet. Tobias flinar och passerar henne in till rummet, Josef går förbi Alex med en ögonkontakt. En spänd sådan.

"Det här är inget formellt förhör, du är inte misstänkt... men vi skulle behöva veta lite om William, hur han var utifrån liksom..." börjar Alex och bläddrar lite i mapparna med glasögonen på. Tobban sitter och flinar mitt emot henne, gör Alex lite frågande när hon inte får någon respons. Hon tittar tillbaka upp på honom, lägger huvudet på sne, "vad?" frågar hon med ett försök att inte le. Det var något med släktskapet Eriksson som fick henne att le alltså.

"Hur går det?" frågar Tobban och höjer ögonbrynen. Ler ännu lurigare, "vad menar du?" frågar Alex med ett litet skratt, tar av sig glasögonen igen. Han skakar till med huvudet, det var ju klart vad han menade tycker Tobias. "Du och Josef såklart, det är tydligt att det är någonting där", säger han med ett smil. "Är det seriöst? Eller bara... ligg?"

Josef känner att alla blickar från avlyssningsrummet vänds mot honom, sakta men allas ansikten var luriga. Flörtigt luriga. Josef känner att hans ansikte blir rött, fy f@n för dig Tobias, skriker Josef i huvudet på honom.

Josef sväljer, tittar lite runt sig och får direkt ögonkontakt med Jenny. Hennes ena mungipan stiger, både frågande och flinade. . "Internskämt..." viskar Josef fram och harklar sig... hans kinder bränns. Han skäms något otroligt, Josef pressar ihop sina läppar. Helt tyst i avlyssningsrummet, bara högtalarna man hör Alex prata.

"Vah? Det är inget mellan mig och Josef..." säger Alex som tappat leendet lite, inte mycket för något i henne pirrar till av orden Tobban sa. Alex vet att de inte får vara där, så därför försöker hon så gott dom går att bli av med dem. Första steget var att sluta le, men det går inte. Tobias är en Eriksson, det flinet och leendet i hans ansikte gör Alex automatiskt glad. Inte som Josef gör men ändå liknande.

"Nänä.. okej... aldrig någonsin varit heller? Inte en ända gång som ni bara råkat-" Tobias avbröt sig själv med de där orden, hans leende växte ännu större och hela sättet han sa det på och såg ut i leendet visste alla vad han syftade på. Alex rätar på sig, sväljer hårt, "nej, aldrig hänt... tillba-". "Aldrig hänt, men kan hända?" antyder Tobias och sträcker extra på sig, njuter av att se Alex rodna.

"Okej, kan någon bara gå in och säga att de ska tillbaka till ämnet?" frågar Josef skamligt och vrider blickarna i rummet, alla i rummet smilar och ser på honom. "Det kan väll du göra, ni tre känner ju varandra så bra redan..." flinar Ayda. Josef hånler med några sarkastiska nickningar.

"Tobias, vi går tillbaka till ämnet nu... William, hur var han utifrån?" avbryter Alex från förhörsrummet tillslut, hon tittar ner i papperna framför sig för att undvika Tobbans blickar. Hon känner hur hennes ansikte är rött, händer nästan aldrig.

"Tack... Alex, hör bön", mumlar Josef när dem hörde henne avbryta Tobias.

En kvart senare

"Då så, tack Tobias..." ler Alex och samlar ihop sina papper i mappen samtidigt som hon ställer sig upp. Tobban gör detsamma, Alex öppnar dörren ut från rummet och håller upp den när Tobias går ut.

Under tiden går resterande kollegor ut från avlyssningsrummet, alla med små nyfikna leenden, bortsett från Josef som ser stelt på sin bror. "Va bra, då följer... Josef, med dig ner. Så hör vi av oss om det skulle bli nånting mer vi behöver din hjälp med", ler Alex och följer Josef med blicken när han passet henne. Tobias ler flörtigt tillbaka och nickar mot Alex, "vi ses snart igen Ale-" "käften och gå", säger Josef strängt till sin flinande bror och öppnar dörren ut mot hissarna. De försvinner ut från dörrarna, men Alex kan inte låta bli att flina snabbt när hon vänder sig fort om.

Men hon fryser fort till, tappar flinleendet. Hon möter kollegornas blickar, deras listiga blickar och leenden. Hon harklar sig, "så, var det något mer? Vi har ett mord att lösa hörni, det är bara att sätta igång..." säger hon, drar ut långt på den sista delen av meningen.