16 oktober - 19:30
Alex gick ut ifrån avlyssningsrummet i en väldig fart, lämnade Josef, Ayda och Martin kvar i rummet. Oskar och Jenny satt i förhörsrummet med mördaren för utredningen de precis utrett, precis fått fram erkännandet på mordoffret. Alex lämnade så fort att de knappt hann blinka, bestämda och frustrerade steg ut.
Josef, Ayda och Martin vände blickarna mot dörren som öppnades av Alex. Och Josef la fort ner mappen han hållit i på skrivbordet där Ayda satt. Han gick efter henne, fångade dörren innan den hann stängas, fram genom korridoren. Han såg henne försvinna runt hörnet till skrivborden, kanske in till sitt kontor. Han gick lite snabbare, genom korridoren och förbi hennes kontorsfönster. Hon satt med ryggen mot fönstret, satt på sitt skrivbord med händerna över halva ansiktet. Josef gick runt hörnet och till hennes kontorsdörr som inte var helt stängd. Han snackade svagt på dörren? "Alex...?" sa han försiktigt och hon kikade upp på honom, torkade sina kinden med händerna som redan låg över hennes mun och näsa. Hon ställde sig upp, vände ryggen mot honom och nickade lite samtidigt som hon bet sin tårblöta läpp. Josef gick in och stängde dörren efter sig. Gick fram till henne, stod bakom henne. Han stod bara där i några få sekunder, två eller tre kanske. Hörde hennes små snörvlingar samtidigt som hon torkade sina tårar.
Han la löst sin hand på hennes axel, drog tröstande med tummen över en söm på hennes skjorta. Hon tog ett litet djupare andetag som bekräftelse, en spridande värme som flöt ut i hela hennes kropp ifrån hans hand. Hon log smått, la sin hand uppe på hans och kramade om den försiktigt. Ett sätt att visa uppskattning och tack på. Hon stängde ögonen och rätade lite på sig, men höll kvar Josefs hand på sin axel.
"Finns det något jag kan göra?" sa han snällt och lugnt efter några sekunder av tystnad, hon log tacksamt. Funderade några sekunder innan hon skakade försiktigt på huvudet, "nej... men tack", sa hon mjukt och vred sig lite så hon kunde se honom från sidan. Han stod där så snällt, tröstande och förstående. Han fanns bara där, och han var där för henne. Hon kunde inte låta bli att le lite, han stod där så oroligt men samtidigt så tryggt.
"Helt säker?" försäkrade han sorgset, gled av med handen ifrån hennes axel. Men bet sin läpp och vred sig helt mot honom, hon letade sig upp med sin högerhand på hans vänstra handled. Drog sina fingrar ner till hans hand, hon behövde något att hålla i. Något tryggt att försäkra sig med, så hon tog hand hand, flätade sina fingrar i hans. Han blev helt varm, men han lyckades behålla den sorgsna blicken ganska bra. Gav henne bara ett litet ryck till leende med högra mungipan. "Jag kan inte riktigt förstå att han är borta bara..." sa hon svagt med en snörvling, tittade ner i golvet mellan dem samtidigt som hon kände hans fingrar klappa hennes handrygg. Hon stängde ögonen och svalde försiktigt, svalde känslan och tvångstanken till att kyssa honom där och då.
Josef nickade, "jag förstår det..." Han pausade innan han fortsatte. "Har du någon att vara med ikväll? Du borde inte vara ensam..." sa han tryggt, hon tittade upp på honom. Hon kramade hans hand lite hårdare. Skakade lite på huvudet, "jag klarar mig", sa hon med ett litet leende, hon ville dock verkligen inte vara själv. "Det tror jag säkert, men om det är bra för dig...?" konstaterade han och la huvudet på sne. Hon svalde försiktigt, bet sig fundersamt i läppen. "Vill du följa med till mig?" frågade han lugnt, kramade hennes hand lite. Hon stod stilla i några sekunder, höll deras ögonkontakt. Sedan nickade hon lite, "men jag vill inte vara till besvär...", sa hon tyst, "ingen risk", svarade han med. Han strök tummen löst över hennes och hon nickade lite, "tack..." sa hon svagt.
Josef lägenhet - 21:05
Josef låste upp dörren, puttade till den och lät Alex gå in. Han gick in efter henne och de tog av sig sina skor och jacka, gick inåt. "Vill du ha något att äta?" frågade han men hon skakade på huvudet. "Nej tack, har ingen aptit riktigt", sa hon snällt och la huvudet på sne, fäste blicken i hans ögon. Han log i medlidande, andades ut tungt. Hon bet sig osäkert i läppen, kände hennes mage spänna sig för att hennes tårar var påväg att komma fram. Hon svalde hårt, blinkade några gånger och bröt deras ögonkontakt. Hon skulle börja gråta annars. "Behöver du något?" frågade han snällt och hon skakade på huvudet. "Jag är så trött bara..." sa hon segt och la en hand på pannan. "Gå in och lägg dig du, jag tar soffan. Täcket och kudden på högra sidan är inte använt", sa han och log lite mot henne. Hon såg lite chockat på honom, skakade lite på huvudet. "Jag tänker inte skicka dig till soffan, jag lägger mig där", småflinade Alex och skakade på huvudet igen. Han tittade allvarligt på henne, "fine..." sa hon och himlade lite på ögonen. "Bra", sa Josef och flinade, "vill du låna något att sova i?" frågade han snällt. Hon höjde ögonbrynen, "om det är okej", sa hon och kliade sig i nacken. Han nickade, "självklart", sa han med ett leende.
YOU ARE READING
Aldrig mer - Beck; Josef och Alex
RomanceEfter dödläge (Beck 50)... hände något? Blickarna och kemin... något måste väll ha hänt? - Ja, det gjorde det, men vad och ska det hända igen? ~ Nej, det klart inte det ska. Eller det är inget som någon annan behöver veta...~