Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Nytt beteende pt.1

16:41

Josef gick ut ifrån köket, lämnade Alex nästan stum. Vad var det för fel på honom? Han bara gick, trots att det var hon. Det var hon som kom in till köket, hon som hälsade med ett varmt leende, hon som gav de nervösa blickarna till honom... men trots det så lämnade han. Han sa bara hej tyst och gick ut, vad skulle han ens göra där inne, för han hade inte med något ut.

Alex rynkade ögonbrynen, tittade ut ifrån köket och såg hur han gick genom korridoren till kontoren. Och till och med hans gångstil var annorlunda, hela han var annorlunda när hon väl tänkte på det. Han hade haft hoodie på sig varje dag den senaste veckan trots att det var varmt, sommarväder till och med. Han hade inte ens visat att han haft en tröja under, inte ett tecken på det. Om han nu hade det vill säga... dessutom så hade han inte pratat med henne på samma sätt, inte med någon rättare sagt. Han hade varit tyst, trött, seg, efter i allt, sen, borta... han var en annan person. Och Alex kunde inte förstå vad som hade hänt, han var inte Josef lägre, inte den Josef som hon så gärna ville bryta regler med. Han ville knappt ut på fältarbete längre...
- Alex bet sig i läppen, tänkte djupt för att förstå vad som hade hänt med honom. Men hon kom inte fram till något, att hon däremot inte hade pratat med honom om det var dumt, inte likt henne att inte bry sig. Särskilt inte om honom.

Hon satte på kaffemaskinen, sedan gick hon mot hans skrivbord. När hon kom runt hörnet möttes hon först av att alla satt och jobbade, bortsätt ifrån Josef som hade luvan över huvudet och med ansiktet på sina armar som låg på hans skrivbord. Hon såg hans djupa andetag, hans kropp som sakta rörde sig upp och ner. Hon kikade på hennes kollegor som tittade på henne, såg och hade märkt exakt samma saker som hon gjort med honom. På ett ungefär i alla fall.

De tittade frågade på henne och hon ryckte försiktigt och oroligt på axlarna, svalde hårt och gick långsamt mot honom.

"Josef?" sa hon försiktigt och la en hand på hans rygg, han ryckte till och nickade lite, låg kvar likadant dock. "Är du okej?" viskade hon. Han svarade inte, inte på något sätt, varken med ord eller rörelser. Hon var tyst en stund, hoppades på att han skulle möte hennes ögon. Hans ögon utan en enda gnista kvar i. "Kom med..." sa Alex efter några sekunder av tystnad. Och hon hörde hur han suckade, och tyst som en mus, hörde hon en snörvling. Men den var så tyst, kanske hon inbillade sig.

Josef fortsatte titta ner i marken när han ställde sig upp, följde efter Alex som gick tillbaka till köket. Han tittade hela tiden ner i golvet, drog händerna över hans kinder en gång.

Alex vände sig försiktigt om inne i köket och tittade på honom, försökte titta på honom iallafall eftersom han tittade ner. Mötte inte hennes ögon. "Vad har hänt?" frågade hon smärtsamt och tyst, gick närmare honom någon meter. Han skakade på huvudet, "det är ingen fara", svarade han efter några sekunder, bröt i rösten och han harklade sig. "Det var inte det jag fråga", sa Alex och letade efter hans ögon, vinklade ner huvudet på sidan för att se honom. Men han skakade bara på huvudet och vände sig om för att slippa se henne. Alex suckade svagt, gick och stängde dörren. Samtidigt som hon hade ryggen vändor honom, torkade han sina ögon ifrån tårar.

Alex gick mot honom igen, ställde sig framför honom. "Josef..." sa hon snällt, såg hur han mötte hennes ögon snabbt med nedvinklat huvud. "Du har ju f@n gråtit", sa hon oroligt och tog ett stabilt tag om hans armar. Han skakade på huvudet och tittade ner i golvet ännu mer. "Nej, det- det är lugnt Alex, jag mår bra", sa han och skakade stilla på huvud. "Det gör du inte, har du inte gjort på länge. Vad är det som har hänt", sa hon och tvingade honom mot soffan i köket. Han satte sig ner, vred lite i luvan för att hon inte skulle kunna se honom helt. "Sluta", sa hon och drog ner luvan, gjorde att hon mötte hans förstörda och trötta ansikte. "Vad i h3lvete, berätta nu, Josef", sa hon berört och han skakade ännu en gång på huvudet, vred sig med ryggen mot henne. "Skärp dig" sa hon när han vände sig om, försökte få honom att vrida sig mot henne igen. Hon la en hand på hans kind, något blöta kind. "Men du, det är ju bara jag...", sa hon lugnande, hade kvar handen på hans kind. Josef tittade in i hennes ögon. Hennes gröna, snälla och betryggande ögon. Det stämde, det var Alex, personen han litade mest på.

Han drog händerna över ansiktet lugnt. Vad skulle han säga egentligen... han ville inte berätta något om vad som hände förra veckan. Fast... hon hade rätt, det var bara Alex, det var bara hon. Men han var bara tyst, han ville inte berätta. Han ville inte få någon slags särbehandling där alla tyckte synd om honom, inte för att det var synd om honom, sådant var bara livet tyckte han. Det fanns inte mycket att göra åt det... han visste bara att han inte skulle orka med det längre. Han var slut, trött och förstört, ohelbar. Han skulle inte bli okej igen... lika bra att fullfölja tankarna han haft ett tag nu.

Alex satt oroligt i soffan, höll sin vänsterhand på hans högra arm och högerhanden på hans ben. Han svalde hårt, det såg hon, men han var bara tyst. Hon kunde knappt höra honom andas. "Josef..." sa hon tyst men tydligt, tittade på honom och sökte efter hans ögon. "Jag är okej Alex", småröt han tillbaka. Hon tog en lång inandning. "Titta på mig och säg att du är okej då,", sa hon fort och han spände ögonen ännu mer ner i golvet. "Jag vill att du berättar för mig som din... vän och inte som din chef, vad är det som händer?" frågade hon med ett litet andetag innan 'vän'. Han var tyst. "Du vet att jag kan ta reda på det ändå förr eller senare", sa hon nästan lite irriterat.

"Min bror är på sjukhus", sa han fort, ställde sig upp och hennes händer gled av ifrån hans kropp. Alex satt tyst och väntade på fortsättningen som aldrig kom. "Varför?" sa hon tillslut, ställde sig upp hon med och gick sakta mot honom. "Trafikolycka, han ligger i koma och kommer inte vakna igen, så nu vet du det. Kan jag gå nu?", sa han fort och tyst, och han vek undan från henne. Hon tvärstannade, Josef gick mot dörren... hade hon hört rätt. "Skojar du?" frågade hon seriöst, men såg på hela honom att han inte gjorde det. Hon stod som förstelnad, visste inte vad hon skulle göra. Hon förstod att det var allvarligt så som han betett sig, men inte riktigt såhär illa.

Josef öppnade dörren från köket och gick mot sitt skrivbord igen, drog över luvan och hämtade sin väska. Sedan gick han mot hissen utan att vända sig om, utan att titta in i köket för att säga något till henne. Nu visste hon, han behövde tid för sig själv igen. Han behövde in i sin egna bubbla, stänga in sig för att ha tid till allt tänkande. Eller så... ja., fullborda sina tankar...

Alex stod länge, såg att han lämnade köket och bara några sekunder senare hade han gått förbi igen och åkt ner med hissen. Hon stod med halvöppen mun i chock och utan att veta vad hon borde göra. Men så började hon gå, flera minuter efter att han gått ut ifrån köket. Han borde kanske lämnas ifred, men han verkade inte bry sig om att berätta för någon annan, hon hade ju tvingat honom, så varför skulle han ha berättat för någon annan och få tröst av den personen. Han kunde inte var ensam nu. Hon var den enda som visste och hon behövde finnas där för honom. Som hon alltid gör, eller vill iallafall.
- Hon lämnade köket fort, sprang och hämtade sin väska på kontoret. Sedan tog hon hissen till parkeringen, såg hur hans bil svängde ut ifrån parkeringen och försvann. Hon sprang till sin bil, åkte mot hans lägenhet och hon var framme vid 17:10.