Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Nytt beteende pt.2

Hon knackade snabbt och hårt på ytterdörren flera gånger, "Josef!!" ropade hon högt. Knackade på dörren igen. Ingen respons på något sätt, hon tog i handtaget... det var öppet. Hon öppnade dörren och gick in fort.

Det var mörkt, släckt i hela lägenheten, gardinerna var överdragna framför fönstren. Kolsvart. Alex tände i taket, sparkade av sina skor och tog av jackan, fortsatte in mot hans sovrum. Men det var tomt. Hon stannade upp och lyssnade, det var helt tyst, förutom från badrummet. Vattnet var på, i ett badkar lät det som. Hon rynkade ögonbrynen och gick ditåt. Hon var orolig, hon hade en klump i magen och den jobbade sig uppåt. Mot halsen. Något var fel, något var inte bra alls. Om vattnet var på var det kanske inte så bra att gå in, så hon knackade. "Josef?" Inget svar. "Jag kommer komma in om du inte säger emot nu så bäst för dig att du pratar..." sa hon och lyssnade, vattnet bara fortsatte. Tyst annars. "Jag öppnar nu", sa hon osäkert samtidigt som hon tryckte ner handtaget försiktigt, han kunde ju vara naken där inne... men det var låst ändå.

Just då hördes ett svagt plumsande, något som föll ner i vattnet. Det högg till i henne, i hennes mage och främst i klumpen som hade spridits ut genom hela hennes kropp. "Josef, seriöst, svara!" sa hon, en brytning i hennes röst. Hennes puls steg, något stämde inte.

Josef hörde henne som i ett vakuum, hörde att hon rörde sig runt i hans lägenhet, ropade efter honom. Hörde henne tända lamporna som ett tjut i hans öron, men för honom var det mörkt, stängda ögon och spränghuvudvärk precis överallt. Hans hjärna snurrade, både från syrebristen men främst från värken. Han orkade inte mer, han skulle inte klara det mer, det var bara att ge upp. Vilket han höll på med, vadå då...?
- hon rörde sig vid badrummet, knackande och bankande, skrik och rop på honom. Hon försökte få kontakt med honom, men han kunde inte ens få kontakt med sin egna kropp längre. Han orkade inte. Så han lät handen falla ner i vattnet.

"JOSEF, FÖR I H3LVETE!" nästan skrek hon. Men inget svar ändå. Alex kollade låset på dörren, det skulle kunna öppnas med en kniv. Ett sådant där vridlås som kunde öppnas med nästan vad som helst. Hon tog sig till köket, öppnade varje låda tills att hon hittade en kniv. Hon småsprang till badrumsdörren igen, vred om med kniven och tog tag i handtaget. "Jag kommer in nu", sa hon, lyssnade efter ett svar med fick det inte. Såklart, var inget nytt vid det här laget. Hon öppnade dörren och såg hur vattnet rann ner ifrån kranen fort, forsade ner. Men vattnet i badkaret var vid ytan och skulle rinna över snart. Hon skannade av rummet fort, men det krävdes inte många sekunder för henne att se ett knä över ytan. Ett svart jeansknä, hennes puls steg till 210 på en sekund.

"NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!" sa hon högt. Hon sprang fram till badkaret, där låg han. Under ytan med huvudet ner, helt stilla bortsett ifrån vattenytan som skumpade av vattnet som rann, men inget annat. Han hade ingen tröja, men jeansen var på och detsamma med strumporna. "H3LVETE!" skrek hon igen med en brytning i rösten och hennes hals skar sig lite, kände att tårarna började rinna ner för hennes kinder. Hon stängde av vattenkranen, ytan blev stilla. Det tog inte mer än en millisekund innan hon insåg vad han höll på med, han försökte ta sitt l!v. Han ville försvinna ifrån allt...

Alex slängde ner armarna för att leta upp hans armar, de var lealösa. Slank ur hennes grepp. Hon tog ett grepp runt hans armar, tryckte ner hela sina egna armar under ytan och vattnet svämmade över, ner på golvet och på Alex byxben och fötter.

Alex kämpade honom upp över ytan, han hade stängda ögon och halvöppen mun. Hon kanske var försent ute, vattnet hade säkert redan fyllt hans lungor. Hon snörvlade högt och tårarna fortsatte rinna, "JOSEF, VAKNA!" skrek hon, drog honom över kanten och hans ben föll ner på det vattenfyllda golvet med en duns, hon la ner honom försiktigt men snabbt på golvet. Tog pulsen på hans hals, den var stilla... för tyst. Hon svalde hårt men kände att det stannade i halsen, "DU LÄMNAR MIG F@N INTE!" skrek hon och tog fram sin mobil ifrån fickan på jeansen, la den bredvid henne och ringde 112 på högtalare. "HÖR DU DET!! DU STANNAR HÄR MED MIG!!" skrek hon åt honom, förhoppningar på att han skulle öppna ögonen och att detta skulle vara ett skämt. Inträffade såklart inte.