Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

Bara mellan oss

20 augusti
Josef hade varit ledig i några dagar, varit med Tobban för att diskutera hans situation. Han hade inte lågt kvar nu, så därför hjälpte Josef honom att titta på lägenheter. Josef tog med bilder och sådant för honom att se.

Och just den veckan han inte var med hade Beckgruppen fått ett mord att lösa. Josef var med lite i hörnet av utredningen, hjälpte till med saker hemifrån för att samtidigt kunna hjälpa Tobban få reda på saker om lägenheterna. Han tyckte det var surt att det skulle komma precis då han inte kunde vara med, han ville också ha lite roligt och inte bara göra pappersarbete. Han hade hellre varit med och kunnat skriva en rapport än att jobba med det gamla tråkiga pappersarbetet.

Beckavdelningen - 11:54

Alex ställde sig upp ifrån stolen med en suck, tog sin tunna kappa ifrån klädhängaren i hörnet och gick ut. Stängde av datorn i farten. "Ja, jag har ett ärende nu. Men jag är tillbaka om någon timma igen, glöm inte käka lunch hörni", sa hon och gick mot hissen. "Ja, ta det försiktigt!" ropade Jenny efter henne, fortsatte jobba precis som de andra en stund till.

Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Alex tittade upp och var påväg att ta ett steg in, med krockade nästan med Josef. "Nämen, hej", sa hon och hennes läppar sprack upp i ett leende, pirrade i henne. "Hej", svarade han och slutade greja med sina bilnycklar. Log stort tillbaka, blev varm av att se henne le. "Vart är du påväg?" frågade han och steg ut ur hissen. "Jag ska träffa min bror, för en gångs skull", sa Alex lite skämtsamt och tog ett steg mot hissen, ställde sig där dörrarna gick ihop så de inte kunde stänga sig. "Jahopp, ha det så trevligt då", log Josef och fortsatte gå till deras avdelningsdörr. "Men du..." sa Alex och han pausade. "Har du bråttom eller?" frågade Alex lite chockad, varför gick han iväg så fort? Hade det hänt något? "Nej, jag tänkte bara att jag ska inte göra så du blir sen", sa Josef, la armarna i kors och tog några små steg närmare henne igen. "Det får du gärna göra, har ingen lust att träffa honom", sa hon och lutade huvudet mot kanten. (Bra, det hade inte hänt något.) Log mot honom med ena mungipan, han flinade lite. "Okej", sa han först. "Träffas ni aldrig?" frågade Josef försiktigt och lutade sig mot väggen. Hon skakade långsamt på huvudet, "knappt, vi har aldrig varit så nära, men vi tappade väll ännu mer kontakt när jag åkte och jobbade i Syrien", sa Alex och log lite. Josef nickade, "du gillar ju inte tips och coachning, men jag skulle uppmana dig till att hålla kontakten. Jag borde egentligen inte säga något om det för jag hade ju själv inte kontakt med min bror på några år...", sa Josef och flinade lite ironiskt. "...men jag tror ni båda kommer uppskatta det i slutändan", log han. Alex log ännu större, nickade som ett tecken på att hon lyssnade. "Tack, jag ska försöka", sa hon. Pirrade i magen när hon såg honom le mot henne.

"Ska du inte vara ledig?" frågade Alex efter några sekunder av en djup och underbar ögonkontakt. Josef höjde ena ögonbrynet och la huvudet på sne snabbt. "Jo, men Tobban verkar vara för säker på vad han vill så jag kan lika gärna jobba", sa Josef och kliade sig i nacken. Alex nickade långsamt, "är det boende han kollar på eller?" frågade hon och log. Han nickade, "precis", sa han. "Vart har han tänkt sig då?". "Ja du, kommer inte ihåg gatan med det är typ 20 minuters gångväg ifrån mig", sa Josef. "Smidigt, eller?" kommenterade Alex och la armarna i kors. "Ja, antar det. Det är väldigt fint också så det känns bra för mig också", flinade Josef, Alex skrattade. "Flyttar väll in till honom också, om han får lägenheten då vill säga", sa han skämtsamt och kliade sig i bakhuvudet. Alex nickade med ett varm leende. "Ojoj, är det så fint?" flinade Alex. Josef nickade, blev nästan en liten flörtig nickning. Hennes kropp pirrade till, och hon rätade lite på sig.

"Du får hälsa honom nästa gång", skojade Alex med ett flin. Han fnös till med ett leende, "nja, så många påhopp jag kommer få av honom då", sa han och slickade lite i sin mungipa. "Ja, men det var ju inget av det han sa som inte stämde...", sa hon lite tystare och flörtigt. Höjde sin ena mungipa på sitt speciella sätt, tittade ner på hans kropp och bet sig i läppen. Josef blev nästan röd i ansiktet, och pressade ihop sina läppar. "Nänä, då kan jag ju säga som det är till honom då", flinade han och kollade ner på hennes kropp tillbaka. "Hur du bad-" han flinade samtidigt som han sa det, blev avbruten och var nära på att börja skratta. "Nej!" sa Alex fort och generad, "glöm att jag sa något", sa hon och kliade sig över örat. Josef fnissade, "glömt sedan länge", flinade han och bet sig lite i läppen. "Fast jag har ju grejer jag kan berätta för honom också", började Alex men blev avbruten av Josefs röda ansikte och hand i luften som sa stopp. "Okej, du kan dra nu", flinade Josef och vände sig om mot avdelningsdörren. Alex skrattade bakom honom, "vi hörs", sa hon och gick in i hissen. "Det gör vi", sa Josef och blippade sin tag så dörren öppnades. Han gick in, höjde handen i luften som en 'hejdå'-vink till Alex. Hennes kropp pirrade till igen och hon log mot honom. Inte för att han kunde se det, men hon kunde inte hjälpa det heller. Så hon bara tillät sig själv att le hela hissresan, tänkte på honom och kunde inte låta bli.