Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

Som tonåringar

Tisdag, 25 September - 12:38

Josef kom in på deras avdelning. Gick fram i korridoren, öppnade en toalettdörr och kastade ner matskräpet i papperskorgen. Han fortsatte in, kom runt hörnet och gick mot sitt skrivbord. "Tjenare!" sa Oskar glatt när han kom runt hörnet, "tja!" svarade han och gjorde en nick. Josef tog av sig jackan och hängde den på sin stol, satte sig ner samtidigt som han startade sin dator. Han bläddrade lite i det pappret han fått på sitt skrivbord att fixa med, började läsa igenom det. "Hur är det med din bror?" frågade Jenny och alla kollegorna pausade sina arbete för att lyssna. "Det är bra", sa Josef kort, hade ingen lust att prata om hans bror med sina kollegor. Han var en del av hans privatliv, han hade ju precis kommit ut, Tobban alltså. Josef började läsa på pappret igen. Kollegorna nickade men Oskar verkade inte fatta hinten, "bra, vad tycker han om lägenheten då?". Josef släppte ögonen ifrån pappret igen med en lätt suck, "bara bra... han mår bra, han har det bra, han tycker livet är bra..." sa Josef tillslut lite lätt irriterad. Oskar gjorde en liten 'hands-up' charad, "okej, förlåt som frågar". Josef svarade inte på hans kommentar, utan han återgick till att läsa pappret, snurrade på stolen så att han hade ryggen emot Jenny och Oskar. Såg hur Ayda sneglade på honom försiktigt över datorn, men han la ingen vikt i det utan han bara loggade in på datorn.

Alex och Steinar kom ut ifrån Martin kontor med två glada skratt, Alex sist och hon stängde dörren efter dem. "Mannen, myten, legenden... vart f@n har du varit?" log Steinar när han såg att Josef hade kommit. Josef skrattade lite, höjde handen för att göra en broderlig klapphälsning i luften när Steinar kom till honom. De smällde ihop händerna och det ekade genom hela avdelningen. Båda två fick chockade och exalterade miner, glada till och med. "Den var bra!" sa Steinar med sin haka tappad nere vid golvet. Josef nickade instämmande med hakan på samma ställe som han.

Jenny, Ayda och Alex skrattade, tittade på varandra och på Steinar och Josef. Killarna tittade på dem som skrattade med frågande blickar, "vad är det?" frågade Josef. "Ni är så himla roliga, ni är som två tonåringar, exalterade över det minsta", flinade Jenny. Steinar och Josef tittade på varandra och flinade lite, "ska vi ta det som en komplimang eller, unga och fräscha, det ska man väll ändå inte klaga på", sa Josef och lutade sig tillbaka i stolen med ett stort flin, la armarna i kors precis som hans högra ben över det vänstra. Alex mage pirrade till, så himla attraktiva rörelser att hon kunde känna hennes hjärta slå hårdare. Det enda som skavde lite hos henne var att de inte hade pratat om den kvällen, eller hon hade inte pratat med honom om det. Hon ville inte det heller, förståeligt kanske. Och det visste hon att han förstod också, men det var nog egentligen nödvändigt, eller? Inte prata djupt om det kanske för han visste vad det handlade om trots att hon aldrig bekräftat det, men de borde väll nämna det iallafall...

"Ja, verkligen. Ta det som en komplimang, vältränade och pigga", flinade Alex och tittade först på Steinar för att kunna låsa sin ögonkontakt med Josef sedan. Det small till i Josefs nerver när de mötte varandras ögon, de skulle spricka för allt i honom gick fortare och fortare. Små sprakande och pirrande känslor i honom. Alex höjde ena mungipan, och bet sig lite i läppen.

"Jaha, du låter säker på din sak Alex?" skrattade Jenny och tittade på alla kollegor runt sig som satt och fnissade, men Alex och Josef stelnade till lite. Kände att de nästan blev röda i ansiktet om de inte fick bytt samtalsämne fort! Men deras kroppar bara pirrade, båda två visste mycket väl vart Alex fått det ifrån... De var tysta och bara tittade några sekunder på varandra, Josef höjde sina mungipor lite i ett flin och tittade ner i golvet framför henne. Harklade sig svagt och vred på stolen, "såå, vad har vi att göra idag?" frågade Josef tillslut, försökte byta samtalsämne så fort som möjligt. Vred sakta bort blicken ifrån Alex flinade ögon och mungipor.

Alex kände också hur hennes puls steg, först och främst i nervositet över att kollegorna skulle ha märkt hur de tittade på varandra, och för det andra så ville hon vara med honom igen... bara honom. Hon hoppades bara med hela sitt hjärta att kollegorna inte kunde läsa tankar och ta del av hennes minnen också, för de var som hemligstämplat. Och det var inte om Syrien hon pratade om nu...

Jenny tittade mellan dem lite, hade självklart sina aningar. För hon var Jenny, hon märkte allt, precis som Ayda som satt lika fundersam på sin stol. Tittade mellan Alex och Josef, försökte läsa av hennes kollegors reaktioner och lätt rödtonade ansikten, rodnad. Ayda slickade sig lite på läppen, kunde sagt sin spekulation rakt ut om hon bara hade velat. Men hon behöll det till sig själv för en gångs skull.

"Ja, vi kör väll på med det vardagliga... vi har inget annat än så länge iallafall..." log Alex och tittade på alla sina kollegor, eller mest Josef. Det gick från någon kollega till Josef, en annan kollega och sedan tillbaka till Josef. Likadant hur länge som helst. Josef nickade och bet sig diskret i läppen, tittade bort från hennes ögon och vred sig tillbaka mot sin dator.

Kollegorna nickade suspekt, eller kvinnorna i gruppen. Steinar och Oskar märkte såklart ingenting, inte så ovanligt för att vara Oskar.

"Då jobbar vi på då", sa Alex och kliade sig i bakhuvudet, gick in till sitt kontor och puttade till dörren så den stod precis på glänt. Öppnad några centimeter bara. Alla satte igång, men Josef hade svårt att fokusera. Som alltid, inte heller något märkvärdigt med det för att vara Josef. Han och fokus var inte den starkaste duon när det inte gällde fältarbete. Det som störde hans fokus, (eller inte störde... det var underbart enligt honom) var blickar och minnen, känslor och kroppsspråk. Sammanfattat alltså, Alex.

Alex kände likadant där hon satt, var så ofokuserad att hon inte ens satt på sig sina glasögon än. Hon hade inte ens tänkte på att hon hade de... Hon hade fullt fokus på en man vid namn Josef och allt som hon kommer ihåg av och vill med honom. Hennes pirr och minnen hade inga gränser, inte heller flinet på hennes läppar.

Hon slickade sina läppar, men hur mycket hon än försökte att fokusera på något annat än honom så gick det inte. Hennes puls steg av att tänka på honom och hennes mage gjorde små och spända volter hela tiden. Pirr och en underbar känsla av behov. Hon suckade, insåg något som hon började flinade över, ännu mer än innan. Hon tog upp sin mobil...

Josefs mobil vibrerade i sin framficka, han tog fram den. Han läste och flera fjärilar vaknade till liv i hans kropp. 'Middag hos mig. 19:00, exakt'. Det var allt som stod, han var nära på att avlida där och då. Mitt framför sina kollegor, falla ner ifrån stolen. Han tog ett långt andetag och slickade sig flörtigt på läppen. Började skriva, 'klyschigt... något speciellt som serveras?' skrev han med ett flin, skickade. Gick inte ens tio sekunder innan hon svarade, 'du får väll se (; ', Josef svalde hårt och pirrigt. Sneglade in mot henne och såg hur hon satt minst lika pirrig och nevös som han. Alex pirr växte, hon lutade sig tillbaka i stolen med ett flin och kände hur hennes andning som nästan var ansträngd. Hon tittade ut på honom flörtigt, och han tittade redan på henne. Sedan gjorde han ett brutalt diskret tickade med fingret på sin klocka, signalerade tid på sin klockan. Han flinade, pillade lite med tungan i kinden och sedan bet han sig i läppen. Hon nickade långsamt och svalde hårt, log stort och flörtigt mot honom. Väntade på att att hon kunde dra här ifrån...