Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Älskar dig också

Torsdag (07:54)

Josef sitter vid sitt skrivbord, han jobbar undan så mycket som går nu under förmiddagen. Han har varit sjuk i några dagar. Sedan i fredagskväll fram till igår. Eller egentligen till i förrgår, men Alex sa åt honom att vara kvar hemma för säkerhets skull. Sedan tycker Josef att den för säkerhets skull dagen var dum för han hade redan tagit dagen innan, alltså måndagen, som en för säkerhets skull dag. Men han får väll lyda det hon säger.

Han kom in strax efter sju idag. Han stod i hissen och åkte till deras avdelning vid 07:02, det vet han för han hade fått en notis. Inte av någon speciell utan bara att mobilen lyste upp, och han hade varit alldeles för uttråkad under tiden han legat i feber i sin soffa och sovit, ätit, spelat CS eller skrollat Instagram. Därför var det bara extra skönt att lämna sin lägenhet och komma till jobbet, speciellt eftersom han är helt ensam just nu. Det är bara han där, varit där i 50 minuter ungefär. Tagit sig igenom fyra papper, han bara vet att den här dagen aldrig kommer ta slut.

Josef hör att det klickar till i korridoren. Han vet vad det är för ljud, det är från deras avdelningsdörr. Det kan antingen vara Martin eller Alex som kommer in såhär tidigt, tänker Josef men fortsätter bara jobba. Han behöver verkligen få gjort allt det här så effektivt som går.

I ögonvrån ser Josef att en person kommer runt hörnet från korridoren, och personen tar hans högra, vilket innebär att det är Alex utan att ens behöva se upp. Däremot ser han att hon även hoppar till och lägger handen på hjärtat.

"F@N VA DU SKRÄMS!" skriker hon men ler lite. Han släpper pappret med ögonen och tittar på henne som blinkar några gånger. Hon sänker samtidigt handen från sin bröstkorg. "Godmorgon", skrattar han och skakar lite på huvudet, han skriver klar meningen på dokumentpapperet han hade framför sig.

Alex hör att hans morgonröst är på, den där raspiga och attraktiva rösten som får henne att falla till golvet. Hon kan inte låta bli att ta ett djupare andetag. "Godmorgon!" svarar hon sedan och ler, går till sitt kontor och lämnar sakerna på sitt kontor. Därefter går hon tillbaka ut med sikte på Jennys stol, "mår du bättre?" ler hon, drar med sig stolen fram till kortsidan på Josefs skrivbord. Han släpper pennan när hon satt sig. Han nickar, "ja, det gör jag väll, inte för att jag mådde så dåligt", försöker han med, men han vet att han ljuger för dem båda. Hon skakar till med huvudet, hans röst följer hennes hjärna, "du hade 39 graders feber, Josef, det är att må dåligt", säger hon menade och blickar honom. Han himlar med ögonen och lutar sig tillbaka i stolen. Hon fnissar till.

"Kom du hit nyss eller?" frågar Alex strax efter att tystanden började. "Vid sju typ", svarar Josef snällt, snurrar lite på stolen och harklar sig. "Behöver jobba ikapp lagom..." suckar han och nickar mot högen med mappar och dokument. Alex skrockar, "ja, det negativa med att vara sjuk", ler hon. Han lägger huvudet på sne och gör en menande och instämmande lyftning med ögonbrynen. "Men så tidigt hade du väll inte behövt komma in?" frågar Alex snällt och byter ställning med benen. Josef rycker på axlarna, "jag har legat stilla på samma plats i fyra dagar på raken, jag tänkte inte vara hos mig en sekund längre!" Alex låter sitt skratt låta lite, "aa, då kan jag förstå att man hellre är här", flinar hon, "du fick ju en överraskning också så det var ju kul", lägger hon till och klappar på pappershögen på hans bord. Josef suckar, "ja, kul", ler han ironiskt. "Jag är så tacksam att det inte går att sätta ord på det, Beijer", skämtar han och de skrattar båda två.

"Vad är det som är så kul?", hör de någon fråga. Josef och Alex rycker till, vrider sina blickar och möter Aydas leende. Hon går mot sin plats, "jag har fått en överraskning av våran älskade chef, i form av pappersarbete", säger Josef glatt och förklarande till Ayda som också skrattar lite när han säger det så skämtsamt som han gör. Alex kan knappt låta bli att skratta, hans humor gör Alex dagar, hela kontorets dagar snarare. "Bästa överraskningen som finns!" säger Ayda och gör en tumme upp samtidigt som hon hänger jackan över sin stol med andra handen. "Visst", instämmer Josef med ett leende.