Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Flashbacks

Maj, 2026 - 18:23

"Jahopp, hur går det i livet då?" frågade Josef och lutade sig tillbaka mot ryggstödet på stolen, tittade på Alex mitt emot honom. Han knäppte händerna över sin mage. Hon nickade som ett tecken på bra eftersom hon hade kaka i munnen. "Det går bra", sa hon sedan och tittade på honom med ett litet leende. "Hur går det själv?" smålog hon, tog en liten bit av sin cheesecake in i munnen igen. Han fnissade lite, "det går bra men jag tänkte mer att du skulle utveckla, bra har du sagt varje gång man frågat i alla år jag känt dig", förklarade han, tog en liten bit av sin kladdkaka. "Jag menar verkligen, vad händer i livet?" sa han tydligt. Hon la huvudet på sne och gav ut ett kort skratt. "Vad vill du veta?" Josef ryckte på axlarna, "ja, inte vet jag. Vi har inte träffats på ett och ett halvt år, något måste väll ha hänt", log han och tittade glatt in i hennes ögon. Hon nickade och bet sig i läppen, "ja det klart", sa hon och log. Var tyst i några sekunder, men flera minnen spelades upp som en film i deras huvuden ifrån kvällen den 21 november 2024 när det som inte fick hända skedde hos Josef... Ögonblick när deras läppar träffade varandra, sedan ner på varandras kroppar... bilder ifrån när de desperat klädde av varandra i hopp om att det skulle kunna bli dem tillslut.

De tog varsina djupa andetag, nog insett båda två att de inte hade glömt av den kvällen. "Hur är det på jobbet till exempel?" frågade han tillslut för att bryta tystnaden, inte för att stämningen var stel, deras blickar och mungipor flinade hela tiden. Tydliga tecken på att den andre fortfarande mindes.

Hon rätade lite på sig, tankarna passerade hennes huvud fort och hon höjde ena mungipan. Slappande av fort sedan, "jodå, Martin har slutat nu..." sa hon. Han nickade och tog en sipp av sin cortadokaffe. "Okej, när då?" frågade han försiktigt och ställde ner muggen på bordet. "JAa... 8 månader sedan blir det, tror jag", sa hon och log lite. Han nickade, "pension eller?" frågade han "Tillslut så", sa hon med ett kort skratt och nickade. Han log stort.

"Är Steinar och alla kvar?" frågade Josef och log försiktigt, saknade dem väldigt mycket men det var inget som han ville erkänna. "Steinar är tillbaka på heltid... sedan har vi en som heter Alva som jobbar halvtid parallellt med Oskar. Oskar har partner på Gotland så han är där ute och jobbar varannan vecka", sa hon och tog ett långt andetag för att kunna fortsätta. Josef la armbågarna i bordet och lutade sig fram lite, "vad är hon för någon då, parten asså?" frågade Josef glatt för att sin gamla kollega har hittat någon. Alex log stort, "ingen aning, inte fått veta något ifrån honom. Jenny vet väll antar jag", log hon. Han skrattade med henne innan hon fortsatte. "Alfred heter han som tog över efter dig, så gott som i alla fall, går ju inte att bli lika bra som dig", flinade hon och blinkade med ena ögat. Hon bet sig i läppen, tittade flörtigt in i hans ögon. "Nej, det klart. Finns ju inte ens på kartan", sa han med ett snett flin, läste av hennes blickar och kände värmen sprida sig ut i hans kropp.

"Jenny och Ayda är kvar", avslutade Alex med och log, "din tur", sa hon kort därefter. Josef suckade lite, kliade sig i bakhuvudet. "Händer liksom ingenting i mitt liv..." sa han och smålog lite, Alex flinade. Nickade långsamt samtidigt som hon låste deras ögonkontakt, flashbacksen yr omkring i deras huvuden. Från någon gång strax efter midnatt, då Alex drog Josef över sig i hans säng... rörde vid hans bara överkropp och han som kysste hela hennes kropp. Från hennes läppar och ner till hennes insida lår.

Josef höjde ena mungipan, ett försökt till att bara le lite flörtigt utan att fnissa. Och Alex kropp blev varm, nästan lika varm som den 21 november... bara att hennes puls inte var lika hög den här gången. Men även hennes hjärta pulserade hårdare nu, bara inte lika mycket som den kvällen och natten. Och inte lika svettig som då...

"När åker du tillbaka till Malmö då?" frågade Alex lugnt efter en lång, härlig och nervös ögonkontakt. "Två veckor, ska vidare till Italien i övermorgon och stannar där i 10 dagar... sedan kommer jag tillbaka till Stockholm och efter det vidare ner", sa han och log. Alex nickade och höjde mungiporna lite, "jaha, Italien alltså, så trevligt. Åker du själv eller?" Josef skakade på huvudet, "Tobban och hans tjej ska med, så jag blir väll tredje hjulet som alltid". Alex skrattade kort och bet sig diskret i läppen, "jag hade inte klagat alltså, allt för Italien", flinade hon. "Själv har vi föreläsningar hela nästa vecka, kommer ju däcka redan innan jag gått in", suckade hon och la huvudet på sne, rörde runt lite med skeden i sin latte. Han fnissade, "du får följa med, sjukanmäl dig", skämtade han och slickade sin läpp lite. Hon skrattade, "ja, en sjukanmälning kanske men utomlands blir svårt", flinade hon, men visste att hela denna konversation om att hon skulle följa med var på skämt. Han log ännu bredare med så fniss, sedan tog han en bit kladdkaka in i munnen igen.

"Vad ska du göra nu då?" frågade Alex när de tagit sig ut genom dörren ifrån caféet. Han ryckte lite på axlarna, "ska nog ta en promenad för att se Stockholm igen... sedan ska jag tillbaka till hotellet", sa Josef och tittade på henne. Hon nickade långsamt, "Bor Tobban också i Malmö?" frågade Alex, han skakade på huvudet. "Nej, han bor kvar här. Men hans tjej och han bor ju tillsammans så jag ville ta in på hotell de här dagarna istället", sa han med ett leende. Hon nickade långsamt och sökt efter hans ögon försiktigt, han tittade redan på henne såklart. Mötte de blåa ögonen hon alltid varit helt förälskad i, trots problemen med det. "Ska du med?" frågade han lugnt och pekade lite ut mot gatan, signalerade för promenaden. Hon log ännu lite större, nickade och tog sig fort till hans högra sida... gick med varandra runt i Stockholm mycket längre än tanken. Avslutade deras kväll med en lång kram... och ett löfte att träffas igen redan efter Italien resan.