Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

Nervösa problem

Polisstationen - Fredag, 28 September - 12:21

"Ja, hörni! Jag ska ha middag hos mig imorgon, vill gärna att ni kommer!" sa Martin gåendes ifrån sitt kontor, Steinar efter honom. Alla pausade sitt jobbande, vände blickarna mot honom och lyste upp i små leenden. "Jaha, så trevligt! Vilken tid?" frågade Oskar glatt, la ner pennan han hållit i. "Vid 13 typ. Det ska vara sol och lite mellanvarmt, så ville ta vara på det jag, Inger och Vilhelm", log Martin, lät blicken glida över dem alla. Steinar stod bredvid Martin och nickade långsamt.

Alex kom ut från sitt kontor och insåg att alla slutat jobba, tittade åt samma håll. "Ah! Alex, perfekt. Jag sa just det att det är middag hos mig imorgon vid ett", upprepade Martin, log mot henne. Alex gick till kopiatorn med sina papper, "låter trevligt, gärna", log hon mot honom. Fixande med pappren i kopiatorn, sedan vred hon sig så hon kunde titta ut över sina kollegor. Satte sig halvt på bänken bakom henne.

"Bra, kommer alla?" frågade Martin och pekade i luften mot de alla. "Kommer gärna", sa Jenny och Oskar i kör, de flinade lite och gjorde en fist-bump över sina datorer. "Jag kan nog vara med en stund också", log Ayda. "Samma här, ska ha barnen under kvällen", sa Steinar, klappade Martin på axeln eftersom han stod med honom. Martin nickade, sedan vändes alla blickar på Josef som var kvar med sitt svar. Josef kände sig ganska så ut stirrad, så han flinade lite. "Jag har sagt till min bror att vi skulle käka lunch ihop, så det blir nog lite svårt för min del att vara med på", sa Josef och kliade sig i bakhuvudet. "Men skärp dig, Josef. Tobban kan lösa egen mat en gång", flinade Alex och la armarna i kors, höjde ena ögonbrynet. Josef tittade hastigt på hennes attraktiva, små rörelser, pirrade i honom. Han svalde hårt, men diskret.

"Kan han inte följa med då?" frågade Martin och log stort. Josef la huvudet på sne, ganska allvarligt förslag det där. Risker på alla håll. Han skakade långsamt på huvudet med spända ögon. "Varför inte? Vilhelms kompis Rebecka ska med", sa Martin, försökte lirka med Josef. Josef suckade lite, "han kommer ställa till-... problem", sa han. "Vadå? Kommer han mörda oss eller?" frågade Oskar utan att tänka. "Oskar!" sa Jenny seriöst. Kollegorna tittade hastigt på honom och hans stolta flin försvann. "Jag menade inte bokstavligen, eller det var inte så jag menade. Dåligt skämt, förlåt", sa han och pressade ihop sina läppar. "Nej, nej, ganska bra skämt men riktigt så allvarligt var det inte jag menade", sa Josef nästan lite imponerad över Oskars kommentar. Han fnissade och tittade på Oskars ansikte som ångrade sig stort. Josef flinade lite, sedan tittade han tillbaka på Martin. "Jag ska fråga honom..." sa Josef och log lite. Martin nickade, "säg att det är obligatorisk närvaro", skojade han och vände för att gå in till sitt kontor igen. "Will do", sa Josef, visste dock mycket väl att han inte skulle säga det.

Det kändes så himla läskigt att kollegorna skulle lära känna honom. Men de verkade väldigt säkra på sin sak, men det kändes ju ändå inte bra för honom för det.

"Jaha, vad för problem kan han skapa då?" frågade Ayda och lutade sig framåt, la armarna i bordet. Josef tittade på henne, blinkade några gånger. "Bara, allmänt... han betyder problem", sa Josef, vände sig lite och såg Alex flin mot honom. Hans mage pirrade till, igen! "Okej, så det har inget... med någon av oss här att göra... eller?" flinade Ayda. Josef stelnade till, han såg Alex göra detsamma i ögonvrån. Ayda visste men hon visste inte. Hon gissade, hon hade inga bevis på det, eller? "Nej, varför skulle det göra det?" frågade han nervöst. "Mig såklart, men ingen annan", sa Josef och kliade sig i bakhuvudet igen. Kände att hans puls steg. "Okej, om du säger det så", sa Ayda och tittade på honom, sedan på Alex som stirrade på henne tillbaka.

Alex släppte den förvånade och nervösa stirret på Ayda när hon tittade på henne. Hon tittade istället ner i golvet, svalde hårt och flinade lite. Kunde inte låta bli att flina trots att det inte var något positivt som precis kommit fram. Det var inte bra om Ayda plötligt listat ut vad Alex och Josef håller på med, men ändå kunde hon inte sluta flina.

Josef harklade sig efter några sekunder av den något spända stämningen vid Josefs och Aydas skrivbord. "Jag ska ha kaffe, någon mer?" frågade han och ställde sig upp, Alex nickade. "Jag kommer med min kopp strax", sa hon och log mot honom, sedan vände hon sig till de färdigskrivna papperna. Josef log tillbaka, "någon mer?" frågade han. De skakade alla på huvudena, så han gick till köket. Fixande kaffemaskinen och en mugg. Stod och trummade med fingertopparna på bänken.

"Problem, huh?" flinade Alex och ställde ner sin mugg bredvid den muggen Josef tagit ner. Josef ryckte till när hon kom, hade varit helt ut zonad, visste inte att hon kommit upp bredvid honom. "Ja, han är problem", sa Josef efter några sekunder, behövde förstå vad hon menade. "På vilket sett då, han är din bror så det klart att han är problem. Det tycker de flesta syskon", sa hon och la armarna i kors, log snett mot honom. "Mmm, men det är inte 'han' som är problemet det är vad han kommer göra och säga", förklarade Josef. "Det är ju knappast så att han kommer släppa händelsen häromdan..." sa han och la huvudet på sne. Alex tog ett långt andetag, "juste, glömde den delen", sa hon och bet sig lite i läppen.

Men hon började le lite efter några sekunder av att ha varit seriös, "vad har han sagt efter?" frågade Alex nyfiket. "Inte så mycket faktiskt, han har nog glömt av det. Men det kommer han ju komma på om ni träffas helt plötsligt igen. Och dessutom kommer han inte hålla käften om det!" klagade Josef och kliade sig i pannan. Bet sig lite i kinden också. "Gör som du vill, men jag kan tänka mig att han förstår lite när vi är samlade eller? Alltså med resten av kollegorna, han tar väll ändå inte upp sina tankar när vi är 15 pers?" sa Alex och log lite mot honom. Josef ryckte på axlarna, "man vet f@n aldrig med honom". Alex bet sig osäkert i läppen, "okej..." sa hon och höll ut på e:et tyst. "Och vad f@n vet Ayda om det här?" viskskrek han och signalerade lite mot dörren som om den representerade Ayda. Alex flinade lite och ryckte på axlarna. "Är du inte ett dugg orolig?" sa Josef, tittade förvånat på Alex eftersom hon av någon anledning var den lugna av dem två. "Jo, men vi kan ljuga båda två av oss", sa hon. "Men våra lögner kommer för f@n inte fungera på varken Ayda eller Tobban, de är så j#vla bra på att läsa av folk", sa Josef lite lätt skräckslagen. "Lugn hörru, jag vet men vi löser det. De har inga bevis på något", sa hon och klappade hans axel. "Inga förhastade slutsatser, eller hur?" sa hon. Han lyfte på ögonbrynen, "nej, okej..." sa han.

De var tysta några sekunder, "borde vi sluta kanske?" frågade Josef försiktigt tillslut, tittade mjukt på henne. Hon höjde ena mungipan i ett förvånat flin. "Vill du det?" frågade hon lugnt, förstod att han inte ville på riktigt utan att det bara var av händelsen. Han skakade på huvudet, "nej, men vi borde", sa han. "Ja, jo, vi borde ju aldrig ha börjat... men jag vill f@n inte sluta", flinade Alex, förtydligade 'borde'. "Och dessutom förändrar det ju inget som vi redan gjort ändå". Josef flinade tillbaka, "nej, det är ju sant... då får jag väll bara hoppas på att han lär sig hålla käften", sa Josef och bet sig nervöst i kinden. Kände hur hans puls ökade av nervositeten, varför var han så himla nervös?