Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Läka pt.2

(2 veckor sedan senaste delen)

Beckavdelningen - 16:56

Alex hörde en knackning på hennes kontorsdörr, och tittade upp ifrån datorn och mötte Oskars ögon utanför dörren. Alex nickade lite för att han skulle komma in, samtidigt avslutade hon meningen hon skrev och tog av glasögonen.

"Förlåt att jag stör...", sa Oskar försiktigt. "Hej", sa Alex och log lite, knäppte händerna över magen. "Vad händer?" la hon till snällt och log. "Jag-" började Oskar och kliade sig i bakhuvudet, ångrade sitt ordval. "...eller vi undrade hur det blir med Josef...". Alex höjde ögonbrynen lite, tog ett lugnt andetag och log lite. "Ja, juste... jag ska dubbelkolla det med honom... efter här nu", sa Alex och letade efter sin mobil under mapparna och papperna. "Bra att du nämnde det", sa hon och slickade sig i mungipan, letade under nästa mapp. Hittade den tillslut. Hon tittade upp på Oskar som log lätt i dörröppningen. "Hurså?" sa hon. "Vi funderar lite bara... hur... kommer... han att vara..." sa han långdraget. Alex la huvudet på sne, "vad tänker du på?" "Ja, men... vi efterlyste honom som mördare... typ... Tror du det har en påverkan på om han kommer tillbaka?" frågade Oskar. Alex bet sig lite i kinden, "det vet jag inte, men om jag känner honom rätt, som jag tror att jag gör, så kommer han tillbaka. Han ger inte upp i första taget direkt", sa hon och log lite. "Nej det klart, men det känns bara som att just detta var ett j*vligt hårt tag, ett som kunde få även honom att ge upp. Men som du sa, du känner honom bättre än vi", sa Oskar och vände i dörröppningen lite, inte helt. Utan han förberedde sig bara på att gå ut. "Men du får informera oss när du vet", sa han innan han lämnade.

Alex log osäkert mot honom, svalde hårt sedan. Kanske hade han rätt, hade det kanske tagit så hårt på Josef att han inte orkade mer. Att han skulle sluta jobba som polis... det kunde han väll ändå inte göra... eller? Alex kände att hennes puls steg i nervositet kring det. Sedan skrev hon snabbt ihop ett SMS till Josef. Hon skulle till honom efter jobbet, runt 18.

18:06

"Är du okej?" frågade Alex lugnt när de gick inåt köket. Josef svarade inte, utan han vände sig. Stannade när han var vid köket. Stirrade på henne, inte obekvämt utan bara höll fast ögonen på henne. Han höjde ena mungipan, tittade runt sig lite. Alex läste av honom lite, tog ett kort men djupt andetag, nästan som en suck. "Kommer du bli okej?" frågade hon istället, och Josef kunde möta hennes blick. Nickade långsamt. "Jag kommer bli okej", svarade han och log. "Allt jag vill", svarade hon tyst och log mot honom, la sin hand på hans arm.

Josef tittade upp på henne, blev helt varm. Hon log, kände hennes puls stiga när han mötte hennes ögon. Han log tillbaka.

Alex tänkte djupt samtidigt som de hade en djup ögonkontakt, hon ville röra honom igen. Mer än hans arm. Hon gjorde det när hon var där sist, men då på ett tröstande och vänskapligt kärleksfullt sätt. Men att ta på honom.... Röra honom för att vara med honom, att han rör henne för att hon ska få känna hur det faktiskt är att låta pirret styra. Att göra allt det hon inte får. Det var något hon ville nu, nu med detsamma. Något hon även velat i flera år.

Hon drog ner handen över hans arm, såg att han tog ett djupt andetag. För hon gjorde det på ett löst och pirrigt sätt, kittlades mot hans hud. Fingertopparna ner mot hans hand och sedan la hon försiktigt men bestämt sin hand på hans höft. Han lyfte ena mungipan, undrade vart hon ville komma med det hon gjorde. Men han tänkte ännu mer på att försöka att inte visa några tecken på att hela han var varm. Att hela han nästan svettades av nervositet och pirr.