Aldrig mer - Beck; Josef och Alex

UTKAST: Läka pt. 1

(Två dagar efter upplösningen av Gradnik mordet, {efter filmen Inferno)

20:37

Alex knackade hårt på dörren, oroligt men säkert. Hon brukade knacka mjukt, men hon behövde få svar från honom nu, hon behövde att han öppnade. Hon hade försökt nå honom flera gånger de senaste två dygnen, 12 samtal och 4 sms har hon till och med räknat ihop. Det senaste hon skrev var att hon var påväg till honom, han skulle öppna oavsett vad, hon skulle inte lämna innan han gjorde det. Men han hade inte svarat på en enda av SMSen, lite förståeligt... hon visste ju själv att hon inte är kontaktbar in emellan när hennes förflutna sköljer över henne. Men hon var orolig, orolig för att det var Josef som hon redan visste varit med om mycket trauma i sitt liv. Hon visste att han redan mått skit en gång då han inte bad om hjälp. Då han drack whiskey för att slippa känna, inte kunnat sova för att händelsen spelade upp sig i hans huvud om och om igen. Och dessutom var den gången med Hampus Säter lika mycket en olycka som nu, nästan. Något mer planerad var det denna gången. Inte från hans sida då, han blev indragen i allt utan att be om hjälp.

Alex knackade igen, men bara någon sekund efter hörde hon släpande fötter i golvet närma sig dörren. Sedan tystnade dem och dörren låstes upp, öppnades försiktigt. Alex mötte hans förstörda och slutkörda ansikte, hans halvröda eller ännu mer glansiga ögon. Men han öppnade inte dörren helt till en början, såg nästan ut som han gick igenom en hel utredning kring vad som kunde hända om han öppnade dörren.

"Hej", sa Alex lugnt och tyst, harklade sig diskret. Han svarade inte riktigt, utan öppnade långsamt dörren lite till. Alex öppnade munnen för att säga något, säga ett 'hur mår du?'... men hon insåg fort att det inte skulle behövas. Han mådde ju skit, det såg hon helt klart. Hon stängde munnen igen, la huvudet på sne och gjorde ett litet medlidande leende.

Han tittade ner i golvet framför sig, blinkade bort tårarna. Sedan bet han sig löst i läppen, ett funderande gest som resulterade i att han vimsade runt med blicken... för han kunde inte kolla på henne. Han kunde inte möta hennes blick, det skulle resultera i tårar och det ville han inte skulle ske. Inte framför henne...

Alex tog ett långt andetag, sedan gick hon upp till honom. Gjorde att han plötligt tittade på henne, så nära som hon stod honom var det svårt att inte se något annat än henne. Hon la högra armen om hans midja och den andra över hans nacke. Höll sin vänstra hand i Josefs bakhuvud för att kunna krama om honom hårdare. Stod sådär så länge att hon hann tänka flera tusen tankar och scenarios om alla olika sorters saker.

Delvis om hur dåligt han måste mått, den smärta och lidande han måste gått igenom när han själv blev jagad av sina egna kollegor.
Och så tänkte hon att hon själv aldrig kramat honom, aldrig haft sina armar runt honom. I alla fall inte såhär nära och varmt, hon kunde inte riktigt komma ihåg när de skulle ha hunnit krama varandra. Möjligen efter någon AW någon gång, men inget som Alex kom ihåg. Däremot hade hon blivit omhändertagen av honom när hon mådde dåligt flera gånger, hans händer på hennes axlar och hennes panna mot hans mage... och förflyttandet Josef gjorde med Alex i sina armar gången då Alex skulle vara med på nyheterna en morgon.

Så hon har varit nära honom men aldrig riktigt såhär nära honom. Gjorde bara att hon njöt extra mycket, höll honom hårdare trots att han nog själv inte orkade göra så mycket. Men det gjorde inget, för hon skulle finnas där oavsett. Så hon kramade honom tajtare och hårdare, la sin högra ansiktssida mot hans bröstkorg och njöt av varje sekund. Kände han doft, som han luktade gott, aldrig hade hon varit medveten om det innan. Ännu en sak hon hann tänka på. Och på något sätt så stämde doften väldigt bra överens med Josef. Den var som gjord för endast honom.