Best Friends » foscar

T R E

O S C A R

Jag satt på parkbänken inte så långt ifrån lägenheten där jag och mamma bodde. I händerna hade jag min favoritbok – det var John Green's The Fault In Our Stars. Visst var den klyschig och sorglig och allt däremellan, men jag gillade den ändå.

Mitt i mitt läsande så hörde jag hur någon satte sig bredvid mig med en hård duns. Personen pratade i telefon och lät ilsken. Jag kände hur rök träffade mitt ansikte. Perfekt, en rökare. Visste personen inte att de där idiotiska cigaretterna förgiftade hans lungor och att han kunde dö i lungcancer? Förstod han inte vad han gjorde med sitt liv?

På något skumt sätt tyckte jag att jag kände igen den ilskna rösten. Men den lät så mycket mognare och dovare än den jag kände igen. Killen – som jag hade listat ut att det var – bredvid mig la på samtalet och suckade irriterat.

Jag vände blicken mot honom och såg på medan han tog ett bloss av sin cigarett och vände blicken mot mig. Hans gröna ögon spändes i mig.

"Felix?" frågade jag tyst med hes röst.

"Oscar", svarade han.

"Du är dig inte lik", fick jag ur mig.

"Inte du heller", svarade han.

Men det var han. Det var Felix Sandman, min före detta bästa vän. Han lät sina – numera vältatuerade – armar läggas om ryggstödet på bänken.

"Och vad i helvete har du sysslat med då?" frågade han rakt på sak. "Du ser ju ut som någon jävla pinne."

Jag svalde hårt innan jag försiktigt suckade. Det var alltid lika jobbigt att berätta det för nya människor.

"Jag har cancer, Felix", sa jag tyst.

"Va?" sa han drygt.

"Jag har cancer, Felix, sa jag", sa jag förtydligande.

"Damn, sorry boo. Visste inte", sa han enkelt.

"Det är klart du inte gjorde", suckade jag men skrattade ändå lite tyst. "Vi har inte setts på typ åtta år."

-

Hej hopp. Hur mår ni? Jag mår askonstigt. Men försöker samtidigt vara med en kompis; dålig kombination.