Å T T A

1.3K 93 3
                                    

F E L I X

"Då åker jag hem igen", sa mamma och reste sig upp igen.

Jag nickade långsamt. Hon klappade mig enkelt på axeln.

"Lova att vara försiktigare, även fast du mår som du mår", sa hon tyst innan hon försvann.

Jag suckade.

Nu satt jag ensam i cafeterian på sjukhuset. Jag hade vaknat snabbare än vanligt. Självklart hade jag var inkopplad till tusentals maskiner. Men tack och lov så hade jag inte behövt få en sådan där usel sjukhusskjorta.

Jag rörde långsamt med skeden i mitt kaffe. Jag blickade runt i rummet. Vissa familjer satt och fikade lite här och var.

Plötsligt såg jag en mamma med en pojke i rullstol komma in till cafeterian. Mamman sa någonting till honom innan hon gick för att beställa. Han vände sig om i rullstolen, vilket fick mig att se hans ansikte. Det var Oscar.

Direkt reste jag mig upp från stolen för att gå fram till honom. Jag satte mig i stolen bredvid honom och flinade.

"Heyy boo", flinade jag.

"Hej Felix", svarade han. "Vad gör du här?"

"Äsch inget speciellt, tog typ en överdos sömntabletter", försökte jag säga obrytt.

"Överdos?" frågade Oscar förvånat.

Jag nickade långsamt, försökte hålla kvar fasaden. Jag fick inte börja storgrina framför honom. Jag tog ett djupt andetag.

"Men vad gör du här?" frågade jag istället.

"Det vet du", suckade han. "Du vet att jag har cancer, du vet att jag med jämna mellanrum åker in på sjukhuset."

Han verkade nedstämd. Jag förflyttade mig närmare honom och slog försiktigt armarna om honom i en kram. Det var då det brast för honom. Han lät tårarna falla och snyftade högljutt. Jag smekte långsamt med handen över hans tunna rygg och försökte hyscha ner honom.

"Allt blir bra Oscar, allt kommer bli bra", försökte jag.

"Hur ska allt kunna bli bra?! Jag vet ändå att den här idiotiska sjukdomen kommer att bli min död!" utbrast han hulkandes.

"Förlåt", mumlade jag.

Jag släppte kramen och tittade på honom. Det lilla bleka ansiktet var alldeles blött. Han snörvlade till och skakade på huvudet.

"Det är inte ditt fel", mumlade han.

-

*gråter eftersom det idag är ett år sedan killarna la till conspiracy i sitt namn*

SÅ, vad sysslar ni med idag då?

Best Friends » foscarTempat cerita menjadi hidup. Temukan sekarang