Best Friends » foscar

T R E T T I O S E X

F E L I X

Läkare som sprang fram och tillbaka på intensivvården där vi satt. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig, så snabbt bankade det. Jag slutade aldrig skaka. Mina ben gick snabbare än trumpinnar. Mina tänder skulle säkert gå sönder av att de hackades mot varandra för snabbt och för mycket. Mitt ansikte var genomvått av alla tårar.

Jag hade aldrig sett Oscar i sådana kramper förut. De här var det värsta hittills. Det såg nästan ut som att han skulle dö där han hade legat på båren. Jag var så rädd.

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva ett liv utan Oscar. Jag ville ha honom - kämpandes mot cancern - bredvid mig varje dag.

"Mår du bra, Felix?" frågade Mia mig och satte handen på min ena axel.

Jag vände blicken mot henne och snörvlade till. Jag tittade på hennes oroliga ansikte länge. Jag drog med handen under näsan och kände bara hur min underläpp började darra igen. Jag slängde mig i hennes famn och grät högljutt. Jag brydde mig inte ett skit om alla människor omkring oss stirrade.

Jag förstod inte att Mia inte grät. Jag hade inte sett henne gråta. Hur kunde hon vara så stark? Jag avundades henne. Hon kanske hade svårt att visa sina känslor. Var det oartigt att fråga henne om det? Det kanske var olägligt att göra det precis då jag hade brutit ihop mitt på sjukhuset.

"Var lugn, de gör allt de kan", viskade hon. "Snart får vi träffa en Oscar utan alla kramper som mår som vanligt."

Det kändes nästan som att jag var med i någon sorts film. Saker som detta hände inte på riktigt. Det kunde inte hända. Det fick inte hända. Det fanns inte på kartan. Jag trodde inte att jag skulle vara den människan som skulle sitta och storgrina över något sådant. Men det var mitt liv. Det var så det såg ut nu för tiden. Jag var van, om man någonsin skulle kunna bli van av något sådant.

"Närstående till Oscar Enestad?" hörde jag plötsligt en sjuksköterska säga.

Direkt flög jag upp ur stolen där jag satt. Jag sprang fram till henne och såg länge på henne. Hennes ansikte var tomt. Mia kom efter och ställde sig bredvid mig. Sjuksköterskan började gå och vi följde efter henne. Hon stannade på ett mer avlägset ställe och såg länge på oss. Hon suckade innan hon såg upp på oss.

"Jag beklagar", sa hon. "Oscar finns inte längre vid liv."

-

I'M SORRY YOU GUYS!!

Ja, det här var sista kapitlet, meeeen vi har en epilog att vänta på!

Och jag gjorde precis mitt livs värsta biologiprov. Kommer gråta. Sen så ska vi dansa på idrotten, och jag är så jävla lång och har så jävla långa ben så jag kommer se ut som en blandning mellan en anka ich Långben. Kommer gråta då också. Let's cry together.