Best Friends » foscar

E T T

O S C A R

"Sådärja Oscar, då var det klart för idag", sa läkaren som satt på den vita plaststolen bredvid sjukhussängen.

Jag nickade försiktigt. Långsamt hävde jag mig uppåt med armarna till sittande ställning. Jag bet mig löst i underläppen, en gammal vana. Jag gjorde det alltid. När jag var nervös, rädd, misstänksam, arg, glad, allt.

Läkaren klappade mig lätt på ena benet och försvann sedan ut ur rummet. Jag tittade upp mot min mamma som satt i ena hörnet. Hon såg oroligt på mig, men log ändå lite snett mot mig.

"Är du okej, lilla gubben?" frågade hon.

"Jag antar väl det", mumlade jag. "Men jag vill bort härifrån så snabbt som möjligt."

Jag reste mig på vingliga ben ur sängen, och mamma var snabb med att hjälpa mig. Jag gav henne ett tappert leende medan vi gick ut ur sjukhusrummet.

Vi blev ganska snabbt stoppade av läkaren som hade fått ta proverna på mig. Ett snett leende fanns i hans ansikte.

"Inga nya tumörer har tillkommit", sa han enkelt.

Mamma pustade direkt ut. Min blick var fäst mot det kritvita klinkergolvet. Jag kände en hand på min axel och tittade upp.

"Se till att äta ordentligt Oscar, så ses vi om någon månad igen", sa läkaren till mig.

"Jag ska försöka", mumlade jag tyst, så tyst så att jag hoppades att han inte hörde.

Läkaren försvann sedan igen med bestämda steg igenom den milslånga korridoren. Mamma och jag gick mot hissen för att åka ner till bottenvåningen igen.

Jag vet inte hur länge sedan det var jag fick min diagnos. Ett år sedan? Det är någon sorts magcancer, det speciella namnet för det har jag glömt bort. Enda sedan jag fick den diagnosen så rasade jag i vikt, vilket tydligen syntes rejält. Men ingenting hade varit sig likt sedan dess. Allt var så annorlunda.

-

Prolog och kapitel ett uppe! Denna är då relativt sad, just so you know. Och kapitlena kommer vara ungefär såhär långa, men det kommer vara många kapitel! ;)

Hoppas ni kommer att gilla den!