Best Friends » foscar

T I O

F E L I X

När cigaretten jag precis hade rökt slut på nådde filtret slängde jag ner den på marken och stampade på den. Jag stod utanför sjukhuset. Skulle träffa Oscar igen. Med långsamma steg rörde jag mig in till den stora byggnaden. Jag sprang upp för flera trappor innan jag kom upp till rätt våning. Med andan i halsen gick jag fram till den lilla receptionen.

"Vilket rum har Oscar Enestad?" frågade jag.

Tjejen som satt på andra sidan började rota bland sina papper.

"Nummer 18", sa hon tillslut.

Jag vände mig snabbt ifrån henne för att leta upp hans rum. Tillslut såg jag äntligen nummer 18 på en dörr. I sängen som fanns på rummet låg han. Han såg så liten och skör ut. Med tysta steg gick jag fram och satte mig på stolen vid sängen. Han sov. Han så såg fridfull ut. Han var vacker.

Med försiktiga tag så tog jag tag i hans lilla hand. Jag flätade den samman med min egna. Hans ögon fladdrade till och tillslut öppnade han dem. De blå ögonen jag minns från när vi var små var grumliga.

"Felix", kraxade han hest.

"Hey boo", svarade jag med ett leende. "Hur mår du?"

Han skulle precis svara på min fråga, men gäspade istället. Jag skrattade lite lågt. Jag såg hur han upptäckte att våra händer var sammanflätade. En försiktig rodnad spreds på hans bleka kinder. Långsamt så började han leka lite med mina fingrar.

"Du kom", sa han plötsligt.

"Ja, jag sa ju det? Ville du inte det?" frågade jag.

"Jo, men jag, jag trodde... Nä strunt samma", mumlade han generat. "Jag är glad att du är här."

Ett brett leende spreds över mina läppar.

"Allt för min lilla boo", flinade jag.

"Min lilla boo?" härmade Oscar med ett svagt skratt. "Vad menar du med det?"

"Du är min lilla boo, Enis", sa jag enkelt.

"Åh nej, snälla säg att du inte tänker börja kalla mig för Enis igen", suckade han.

Han drog ur sin hand ur mitt grepp och satte båda händerna för ansiktet. Han kved tyst till då det spände till lite i armen där droppet satt. Jag log lite försiktigt. Jag drog undan hans händer och lät mina fingrar dras igenom hans ostyriga hår.

"Om du kallar mig Enis tänker jag kalla dig för Sandy", sa han sedan och tittade på mig.

Ett leende formades på hans smultronröda läppar. Ett högt skratt fick jag ur mig.

"Det är ju ett tjejnamn!" utbrast jag.

"Som om jag bryr mig, Sandy", skrattade Oscar.

-

Vill inte till skolan imorgon.