Best Friends » foscar

E P I L O G

LÄS MEDDELANDET I SLUTET SNÄLLA!

-

F E L I X

Mia stötte till mig lite med armen och jag väcktes ur mina tankar. Hela församlingen var tyst i kyrkan och alla blickar vändes mot mig. Jag förstod direkt att det var min tur att prata. Med skakiga ben gick jag ur bänken och gick och ställde mig vid mikrofonen. Jag petade lite lätt på den för att se att den var på, vilket den var. Jag svalde högt och tittade på mina anteckningar som var både våta och skrynkliga. Jag suckade för mig själv.

"Vet ni vad, jag struntar i anteckningar", sa jag högt och tydligt. "Jag pratar hellre direkt från hjärtat."

Jag blev nästan själv chockad av min självsäkerhet. Visst, jag hade haft min självsäkra fasad tidigare, men detta var den riktiga jag. Jag kunde vara självsäker helt för mig själv.

"Jag lärde känna Oscar när vi var väldigt små, på dagis. Direkt då visste vi att vi skulle bli bästa vänner. Vilket vi snabbt blev. Och det är ganska roligt, för jag fick upp minnet då vi träffades för första gången i hjärnan bara någon vecka innan Oscar dog. Det var ganska gulligt när jag tänker efter. Vi var båda livrädda för att lämna våra mammor och klara oss själva, men vi klarade det tillsammans. Och vi klarade oss enda upp till fyran tillsammans. För det var i fyran vi båda bytte klass och tappade kontakten. Ingen visste - inte ens vi själva - att vi åtta år senare skulle träffas på en parkbänk utanför huset där han bodde. Ingen visste att vi skulle ta upp kontakten och träffas oftare och oftare. Ingen visste att någon av oss skulle få känslor för varandra. Ingen visste att vi skulle bli tillsammans. Ingen visste att jag skulle stå här och berätta allt detta", sa jag och såg ut över alla som satt i bänkarna.

Jag tog ett djupt andetag och bet mig i underläppen för att slippa gråta. Jag tittade ner mot golvet innan jag såg upp och fortsatte igen.

"Oscar var den finaste människan jag någonsin träffat på. Han satte alltid andra människor i första hand. Även fast han själv inte mådde bra så ville han att alla andra skulle få må bra. Det kunde irritera mig lite ibland, speciellt när jag såg att han själv inte mådde bra", fortsatte jag. "Jag är så glad att jag träffade på Oscar igen, för han förändrade mig. Han lät mig ta av min fasad och låta mig bli glad på riktigt. Det var en av de hundratusentals saker jag älskade med honom."

Även fast tårarna forsade ner för mina kinder vid det här laget så brydde jag mig inte, jag fortsatte som att inget hade hänt.

"Jag älskade Oscars skratt, det var som musik i mina öron. Jag älskade hans havsblå ögon, de jag drunknade i. Hans lilla sneda näsa som han alltid klagade på i lågstadiet. Sättet han log på. Hur hans ögon tindrade när han gjorde något han tyckte om. Hur han alltid var så glad", jag lät orden bara forsa ur min mun.

Jag kände hur leendet blev bredare på mina läppar.

"Oscar var verkligen en glädjespridare, och jag är så arg och ledsen över att han inte finns här med oss så han får ta del av allting", sa jag tillslut.

Jag vände blicken mot kistan bakom mig och sedan upp mot himlen.

"Jag älskar dig Oscar", nästintill viskade jag. "Vi ses snart."

-

Wow. Där avslutar vi alltså denna. MEN! Till varför du nu ska läsa detta, VI KÖR PÅ EN Q/A!

Ställ era frågor till någon av karaktärerna eller mig om ni vill, men glöm inte att skriva vem det är till!

Snälla skriv frågor annars kommer jag känna mig ensam och det kommer bli jättestelt </3

Ily guys, ni är bäst, glöm aldrig det, puss och kram ❤