Best Friends » foscar

S J U

O S C A R

Jag låg i min säng när de kom, kramperna. Kramperna i magen. Kramperna som gjorde att jag knappt kunde andas.

Jag skrek och grät för allt jag förmådde. Ville bara att allt lidande skulle avslutas. Jag visste redan att cancern skulle bli min död, så varför låta mig lida?

Mamma var snabbt inne i mitt rum med telefonen vid örat. Hon hade sjukhusets nummer på kortnummer. Hon satte sig på sängkanten och tog tag i min ena hand medan hon pratade med en av sjuksköterskorna. Hon la på samtalet och tittade oroligt på mig. Jag försökte se på henne. Min blick blev alldeles dimmig tack vare alla tårar.

"Snälla mamma", viskade jag fram. "Varför kan jag bara inte få dö?"

"Nej, nej, nej, älskade lilla vän", svarade hon hackigt. "Snälla kämpa, kämpa för din egen skull Oscar."

"Det gör så ont", fick jag ur mig.

Jag kände hur smärtan försökte ta över mig. Jag slöt mina ögon och lät bara tårarna glida ur mig.

Jag kände hur jag blev buren från min säng till en kall och hård ambulansbår. Jag öppnade aldrig mina ögon. Men snart upptäckte jag att jag var inne i ambulansen.

"Hur är det med dig nu?" hörde jag en av ambulanssköterskorna säga.

"Det gör så ont", mumlade jag igen.

Det var det sista jag hann säga innan jag kände hur allt svartnade.

X antal timmar senare vaknade jag igen. Jag slog trött upp mina ögon. Vita väggar, vitt golv, vit säng, vit lång skjorta. Sjukhuset. Jag avskydde allting med sjukhus att göra. Jag avskydde att vara klädd i sjukhusskjortor. De var fula och obekväma.

Mamma satt på en vit platsstol bredvid mig. På andra sidan om mig stod en sjuksköterskan. Det var inte förens då jag upptäckte att hon tog ett blodprov på mig. Jag tittade förvånat på henne.

"Hej på dig Oscar", sa hon bara leendes. "Hur mår du?"

Jag öppnade munnen, men fick inte ur mig någonting. Istället så suckade jag bara och vände blicken till mamma. Hennes blick var lika orolig som när jag hade fått kramperna.

Sjuksköterskan försvann. Sekunden efter kom en läkare in i rummet. Han ställde sig vid fotändan av sängen.

"Hej Oscar", sa han. "Jag har lite dåliga nyheter till dig."

Jag bet mig hårt i underläppen och tog ett krampaktigt tag om mammas hand som låg på sängkanten.

"Det är några av tumörerna som har förstorats", sa han. "Men vi gör inget åt det i nuläget."

Jag suckade. Långsamt nickade jag.

"Men, om det skulle bli värre så kommer vi sätta dig på cellgifter igen", fortsatte han.

"Hur länge måste jag stanna här?" frågade jag.

"Så som det ser ut nu, så är det bara några dygn", sa läkaren med ett leende. "Men om du känner dig pigg nog så kan du ju få röra lite på dig."

"Jag kan köra dig i en rullstol", hörde jag mammas stämma säga.

"Det låter utmärkt", svarade läkaren innan även han försvann.

-

Alltså vi håller på med noveller på svenskan. Självklart tycker jag att det är superkul, då att skriva är mitt största intresse, men jag blir rädd över att min lärare kommer tycka att jag är sämst och bla bla bla. Men det är ändå en av mina favorit lärare. GAH JAG BLIR GALEN

Hur mår ni idag?
Jag mår bra, men så kom jag på att jag slutar kvart i fem imorgon, och då blev jag ledsen.