Best Friends » foscar

T R E T T I O F E M

O S C A R

Varje gång jag fick mina kramper trodde jag att jag skulle dö. Det gick inte ens att jämföra med någonting. Ingen som varit med om det själv förstod.

Men, även fast jag alltid trodde att jag skulle dö så klarade jag mig ju på något konstigt vänster. Så, behövde jag egentligen oroa mig för något?

Jag hörde Felix röst väldigt avlägset i ambulansbilen. Han pratade med mig och med ambulansföraren som tog prover på mig, gav mig lugnande och allt han behövde göra. Jag var nästan helt borta, jag förstod knappt vad som hände. Jag kände bara ibland hur smärtan smällde hårt till mig och jag skrek för allt jag förmådde.

Jag kände hur trycket blev värre och värre. Jag slöt långsamt mina ögon och försökte ignorera smärtan, även fast jag visste hur svårt det var.

Även fast jag knappt kände det så kände jag hur Felix försiktigt höll i min hand. Hans läppar träffade min hand. Vätska träffade sedan min hand. Grät han? Varför grät han?

"Lämna mig inte Oscar", hörde jag honom viska. "Lämna mig inte, Oscar."

Direkt efter hans uttalande kändes det som att hundratusentals knivar sköts in i magen på mig. Jag skrek allt vad jag kunde förmå och kände hur jag bara ville skrika om att få dö.

"Jag älskar dig Oscar", snyftade Felix. "Du klarar av detta, snälla älskade lilla Oscar."

Jag kände bara hur jag skulle vilja krama om honom. Jag skulle vilja få ligga kvar i min säng tillsammans med honom och bara mysa. Jag ville göra vad som helst förutom att ligga på en kall och hård bår med smärtor i magen.

Jag ville bara att smärtorna skulle försvinna. Jag brydde mig inte om det skulle kosta att även jag skulle försvinna, bara jag slapp känna smärtan.

Om det var jag som besegrade cancern, eller om cancern besegrade mig gjorde mig inte ett dugg. Även fast jag visste hur förkrossade både mamma och Felix skulle bli så kunde jag inte tänka på det just nu. Jag ville bara sluta känna.

-

...

Alltså varje gång jag ska ha prov i skolan är jag rädd för att jag ska ha pluggat fel.

Idag ska jag ha engelskaprov och jag bara vet att det kommer gå sämst. Och jag är så jävla rädd för jag har aldrig i hela min skolgång fått ett F eller underkänt över huvud taget (wow skryter eller vad? nej okej sorry).

Gah jag kommer få panik och gråta.

Seriöst nu när jag kom tillbaka till skolan efter lovet så har jag haft en jättekonstig känsla. Liksom det är som när jag är nervös och får ont i magen och mår illa, jag kände så hela dagen igår utan anledning.

Okej nu ska jag sluta berätta min livshistoria.
Hoppas ni får en bra dag!