Best Friends » foscar

F E M T O N

O S C A R

Jag knep ihop ögonen och försökte hålla inne ett skrik. Vi satt i en ambulans igen. Med vi menade jag mig själv, Felix – bak med mig – och mamma – där framme med en av ambulansförarna. Felix hand sökte efter min och jag tog ett hårt och krampaktigt tag om den. Kramperna i magen kom som en stor våg över mig. Jag skulle inte kunna överleva det här. Jag skulle inte ens kunna komma till sjukhuset. Det var det värsta jag någonsin hade varit med om.

"Oscar", hörde jag Felix röst säga väldigt avlägset.

Där brast det. Jag skrek verkligen för allt jag förmådde. Direkt kände jag hur ambulansföraren bredvid mig sprutade in mer lugnande i min ena arm.

Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra – det fanns inte ens något jag skulle kunna göra. Jag var bara säker på att jag inte skulle klara av det. Allt var för sent. Så var det bara.

Jag ville bara skrika att jag inte skulle klara av det, att de bara skulle släppa av mig och låta mig lida till döds, men jag kunde inte forma några ord. Det enda min mun klarade av i detta tillstånd var att få ur sig höga skrik.

Jag fick ur mig tre häftiga andetag innan nästa hjärtskärande ski kom ur mig.

Mina ögon fladdrade till och jag stirrade mig omkring. Såg Felix med dimmig blick. Det såg ut som att det fanns flera av honom. Men det var väl självklart att det bara fanns en Felix.

"De gör allt de kan här, snälla stanna med mig Oscar", viskade han med gråten i halsen.

Jag släppte hans hand och slog huvudet mot den hårda kudden som fanns på båren jag låg på.

Det var hemskt att Felix var tvungen att uppleva det här. Han skulle inte behöva vara med om det här. Ingen skulle behöva vara med om det här.

Mina ögonlock blev bara tyngre och tyngre. Jag kunde verkligen inte hålla mina ögon öppna. Jag skulle tina bort. Sakta men säkert.

-

Hoppsan.

Jag vill verkligen publicera en till fanfiction, men jag vet inte vilken, vilken jag borde jobba extra på så jag har några kapitel till godo...
Aja vi får se.

Hur mår ni idag då?