Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 2 ~

~ Jag finns..F.S ~

~ Alice perspektiv ~
Min väckarklocka börjar pipa. Jag gnider huvudet mot kudden och vänder mig om. Min hand klappar till löst på klockan och den slutar pipa. Jag öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Det bruna snetaket fullt med plankor. Ljuset strömmar in från fönstret. Jag vrider blicken dit. Undra vad som händer om jag ramlar ner där? Jag tittar på mina fingrar istället. Nej Alice. Så får man inte tänka. Jag ligger under en röd filt. Den är sträv och sticks och är inte alls speciellt varm. Jag blundar igen. Tänker på en värld där allt är svart. En blick slängs mot väckarklockan. 07.17. Jag måste gå upp. Men jag vill inte till skolan. Jag vill inte få blickarna, armbågningarna, skratten, orden eller slagen. Varför just jag? Varför var det just jag som var tvungen att födas som missfoster. Varför måste jag vara så fet och ful.

Jag ställer mig framför spegeln. I mina ögon bildas tårar. Plötsligt slängs dörren upp. Eliot kommer inspringande i rummet. Hon river mig och spottar på mig. Sedan skrattar han. Eliot är 6 år. I dörröppningen ser jag Izabella. Hon är 8 år. Hon skrattar kaxigt åt mig.

"Eliot sluta!" nästan skriker jag. Han springer ut ur rummet och ner för trapporna med Izabella efter sig.

Jag sätter mig på skrivbordsstolen och börjar borsta mitt tunna smutsblonda hår. Några slingor faller ner framför ansiktet. Jag sätter upp dem med två hårnålar. Sedan börjar jag kleta på smink för att dölja mitt fula ansikte.
Jag tar på mig en långärmad marinblå tröja för att täcka mina ärr och ett par jeans. Sedan går jag ner för trapporna. Elina kommer med rasande fart mot mig och tar ett fast tag om min arm. Hon har inte ett glatt ansiktsuttryck. Vi kommer in i badrummet och hon puttar in mig i duchen. Iskallt vatten väller ner över mig.

"Man skriker inte på min son!" säger hon argt och jag sjunker ner på badrumsgolvet. Jag har huvudet mot knäna och gråter några skvättar.

"ska du gråta nu också ditt missfoster" skrattar hon och går ut. Jag hör Eliot och Izabellas skratt bakom henne.

Efter en stund reser jag mig upp och torkar mig så gott det går. Jag tar fram rakbladet. Det jag brukar använda. Och gör tre hack på vänsterarmen. Blodet rinner i handfatet. Jag gråter inte längre. Jag fokuserar bara på det jag gör. Jag torkar armen med papper och slänger det i papperskorgen. Sedan går jag upp på mitt rum igen. Vad ska jag nu ha på mig? Det ända som finns att byta om till är ett par mjukisbyxor och en kortärmad vit tröja. Nej, nej, nej. Det funkar inte. Jag sätter mig på sängkanten. Det är revor i den gula tapeten. Jag pillar bort en bit till. Kan jag sno kläder från Elina? Bara för idag? nej, hon kommer märka direkt. Jag måste alltså ta på mig det här. En suck lämnar min mun. Jag kan inte ens tänka mig vad dem i skolan kommer tycka..

När jag tagit på mig kläderna går jag ner i köket. Tröjan sitter jätte fult på mig. Mina revben syns skarpt. Jag har armarna bakom ryggen hela tiden. Så att hon inte ska se något. I brödpåsen finns två mackor kvar. Jag börjar ta fram en macka. Men Evelina stoppar mig. Hon kollar upp från sin telefon.

"Alice! Du får ingen mat idag. Izabella måste ha med sig dem där mackorna till sin balettlektion."

"Men..." börjar jag.

"Inga men" säger hon argt. "Du måste nog ändå banta. Du är jätte tjock" Hon skrattar högt. Hon har rätt. Alldeles för tjock.

Jag tar på mig jackan och mina skor och försvinner ut genom dörren. Vägen till skolan går långsamt. Den vanliga scenen spelas upp. När jag går över skolgården osv. Allt är likadant. Allt förutom en sak. Idag är klumpen i magen ovanligt stor. Vad kommer dem säga? Vad kommer hända? När jag kommer fram till mitt skåp öppnar jag det som vanligt. Men när jag tar av mig jackan kollar jag mig oroligt om. Jag tar ut samhällskunskapssakerna och stänger. Två tjejer går in i mig så jag ramlar. Jag hoppar snabbt ner på marken och börjar plocka ihop mina saker.

"Men hur fan ser du ut?" säger den ena och dem kollar konstigt på varandra. Sedan går dem vidare. Jag håller om mina böcker hårt över bröstet. Mest för att ingen ska se mina armar. Jag går raskt längs skåpen mot det klassrum jag ska ha. Plötsligt kommer en stor grupp mot mig. Det var mest tjejer med men också några killar.

"Här var man var visst modig idag" säger en kille och skrattar. Med en rädd blick kollar jag upp. Han kommer närmare. Jag kniper ansiktet och väntar på slaget. Det träffar mig på kinden. Dem skrattar. Tjejerna längst bak kollar upp från sina telefoner och fnissar. Jag stirrar ner i marken och tårar bildas i mina ögon. Dem lämnar mig och jag går den sista biten till klassrummet och går in. Jag sätter mig på min plats längst bak. Och börjar lektionen med att sudda ut orden på bänken.

"Hora"  "ingen vill ha dig" "gå och häng dig"

Vår lärare Helen kommer in med ett stort smile på läpparna. Och efter henne kommer en kille jag aldrig sett förut.

"Det här är då Felix och han ska börja i våran klass idag och gå här den här terminen. Hans mamma har nämligen fått jobb här. Men han ska sedan byta tillbaka till sin gamla skola nästa termin." Säger Helen glatt. "Du kan sätta dig på en ledig plats" Eftersom jag är den ända som inte sitter med nån så fick det bli bredvid mig. Han log ett varmt leende mot mig när han satte sig. Det var det första leendet på länge. Jag försökte le tillbaka men det blev det fejkaste leendet någonsin. Det såg nog mest ut som en grimas...

Vad tror ni kommer hända? Oo
Tack för att ni läst sweeties! <3

Kram <3