Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 45 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
Jag drar dem trånga skorna över hälarna och trampar i fötterna mot golvet. Jag böjer mig sedan ner för att knyta en fin rosett på varje sko.
Jag ägnar några blickar omkring mig för att vara helt säker på att inte Evelina kommer och att Izabella och Eliot sover.  Och som jag förutspått verkar ingen av dem vara speciellt intresserade av hallen. Så jag tar ett fast grepp kring jackan och tar på mig den samtidigt som jag öppnar dörren.
Ute är det kyligt, så jag är snabb med att dra upp dragkedjan.
Glädjen bubblar i mig av att snart få träffa Felix. Min pojkvän.
Jag tar ett steg bort från dörren och gör dem första spåren i den nyfallna snön som fallit under natten. Händerna stoppar jag ner i fickorna då det känns som knogarna ska gå av av den kalla skölden. I fickan möter min ena hand ett vibrerande ljud och jag stannar för att smidigt fiska upp mobilen. Min spruckiga gamla iPhone 4. Displayen lyser av ett nytt sms från Felix och jag drar mina varma fingrar över skärmen för att låsa upp.

12.34 Felix ❤️
Är det okej om vi ställer in våran filmkväll idag? Jag fick andra planer och lovade Lizzie att vara med henne💕

Jag suckar för mig själv. Filmkvällar med Felix är alltid lika mysiga och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sett fram imot det. Desutom är det andra gången han ställer in en filmkväll med mig.
Jag vänder mig om för att skåda huset jag bara gått cirka 10 steg från och precis kommit upp på trottoaren. Min blick vandrar ner till mobilen igen och jag knappar in ett enkelt okej och börjar gå tillbaks mot huset igen.
Kanske gillar inte Felix våra filmkvällar lika mycket som jag gör.
Men det dröjer inte länge förs mobilen i min hand vibrerar igen.

12.37 Felix❤️
Puss finaste 💘

Jag läser det flera gånger om och hela jag värms upp. Jag knappar in ett liknande svar och släcker mobilen.
Mina steg når fram till dörren igen som jag som innan försiktigt öppnar. Leendet på läpparna försvinner inte. För trots den inställda filmkvällen, är jag glad. Glad för att Felix är Felix. Och för att Felix är min.
Jag går in och drar mina snöiga skor över dörrmattan.
Blicken går från skorna upp och väl där hoppar jag till när jag ser Evelina. Hon ser på mig med avsky och irritation. Jag flämtar till och backar ett steg. Mina tänder tar ett försiktigt tag om underläppen och jag blundar.
"Så var har du varit?" Fräser hon irriterat.
Jag säger inget. Står bara ihopkrupen mot väggen och hoppas så innerligt att hon ska gå. Jag vågar inte säga att jag bara vände utanför huset. Att jag egentligen inte gick någonstans.
"Jävla ungjävel! Fattar du inte att jag förstår, att jag vet? Du försvinner, går ut och in och smyger omkring och tror att jag inte vet om det? Vafan är det du sysslar med?!" Säger hon med en arg ton. Jag kikar försiktigt upp för att möta den arga blicken. Dem arga arga små ögonen och den minimala rynkan mellan ögonbrynen. Men jag vänder nästan direkt ner blicken igen. Vill inte se på blicken som bara skriker till mig hur värdelös jag är.
"Svara mig!" Skriker hon och jag hoppar till av obehag.
Det bränner till över kinden och slaget lämnar en ljud efter sig. Dem första tårarna ramlar ner och blandas med hår och snor. Jag kan tänka mig hur äcklig jag ser ut.
Ett svagt knack på dörren hörs vilket avbryter den spända stunden. Evelina tar ett steg åt sidan för att öppna dörren. Jag står bara kvar, med nerdränkta kinder som lyser en aning röda. Rösten är svag men jag kan ändå urskilja några ord om att leka med Eliot. Troligtvis är det ett barn som står där.
Jag ser min chans och klämmer mig förbi Izzabella och stegen styr mig upp för trappan, in på mitt rum för att sedan låta handen låsa dörren.
Jag sjunker ner mot dörren med armarna kring benen.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag gjort det. Suttit och gråtit här. I just detta rum. För många gånger.

...

Åker till Egypten imorgon morgon, så räkna med dålig uppdatering i ungefär 1-2 veckor💕🍍.