Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 51 ~

Jag finns.. | F.S

~ Felix perspektiv ~
Mina ögon är fästa ner i mobilen när jag bläddrar igenom mitt instagramflöde. Bild efter bild når mina ögon och uttråkat bläddrar jag ner ännu mer.
Lizzie sitter en bit bort i sängen och ler mot mig.
Ett par adidas byxor med ränder på sidorna pryder hennes ben. Och till överdel har hon bara ett mörkrosa linne som markerar hennes normalstora bröst. Hennes extremt ljusa hår ligger över axlarna och hon kollar med stora blå ögon mot mig.
"Vill du se på film?" Lämnar sedan hennes mun. Jag sänder henne ett leende.
"Visst"
Jag är påväg att lägga ner mobilen och sätta mig bredvid henne när istället något vibrerar mot min hand. Jag tar upp mobilen framför mig igen. Ett nummer jag inte känner igen pryder skärmen och jag sätter mobilen mot örat.
"Ja?" Säger jag lite desperat.
"Ja, hej. Är det Felix Sandman jag pratar med?" Säger någon kvinnoröst på andra sidan luren.
Jag nickar en stund innan jag kommer på att hon inte ser det, så då svarar jag ett till ja.
"Som jag förstår har du en nära relation till Alice Askquist. Och jag ville bara meddela att hon ligger på sjukhus efter en olycka som inträffade igår."
Mina ögon spärras upp och i handflatorna bildas små svettdroppar. Jag klickar snabbt bort samtalet utan att säga något mer och trycker ner mobilen i fickan. Jag måste dit.
"Lizzie"
Hon kollar upp mot mig.
"Jag måste till sjukhuset. Det har hänt något med Alice." Säger jag och vänder mig om mot dörren.
"Jag trodde du hade glömt den bitchen." Suckar hon och jag vänder mig mot henne igen.
"Vad sa du?" Frågar jag.
Irriterat viftar hon med armarna mot teven som står placerad i rummet.
"Vi skulle kolla på film Felix! Minns du?" Säger hon med irritation vilket får min blick att fastna.
"Fan dra åt helvete Lizzie." Säger jag och går mot dörren, springer ner för trappan och trampar i fötterna i skorna.
Vad har jag gjort. Fan.
Aggressivt smäller jag igen dörren och börjar springa.
Måste få en chans att säga förlåt.
Svetten rinner om mig när jag kommer in i rätt rum där Alice även ligger nerbäddad. Mina kinder är rödrosiga och jag flåsar starkt.
Alice ser förskräckt mot mig.
"Snälla Felix gå" Säger hon med en aning skakig röst. Men att lyssna på henne tänker jag inte göra. Utan istället går jag bara närmare henne.
Ännu en gång ber hon mig att gå med en aning stabilare röst. Men hennes röst har jag inte ens en tanke på att lyssna till.
Jag stannar precis bredvid henne där hon nu satt händerna för ansiktet. Precis som hon snyftar jag till och slår mig snabbt ner på den mjuka säng kanten.
"Alice... Förlåt" säger jag i normal ton. Men rösten låter skakig pågrund av denna stämningen. Hennes minimala darrande stannar upp och långsamt förflyttar hon händerna från ansiktet och ser på mig. Jag kan tydligt se hur hennes tårar sakta men säkert en för en rullar ner för hennes sköra kind. Det får även mitt öga att släppa en egen tår som rinner nerför min kind.
Fan, jag måste krossat henne. Att jag var så fucked up. Att jag inte förstod vad jag höll på med.
För Hon är det finaste jag har.
Jag böjer mig fram och omfamnar henne.
"Förlåt förlåt förlåt Alice. Jag älskar dig" säger jag över hennes axel.
"Jag älskar dig" säger hon så välldans tyst. Men jag hör det. Jag hör det som om någon skriker det i mitt huvud.
Och jag älskar henne med. Jag älskar henne så jävla mycket.

...

Ojojoj, sista kapitlet.
Men radera inte denna ur era bibliotek än, epilog kommer ;) ♡