Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 32 ~

Jag finns..F.S

~ Alice perspektiv ~
Med ett ryck sätter jag mig upp. Alarmet bredvid mig tjuter för fullt. Jag sucker och lägger mig ner igen. Handen träffar väckarklockan och den slutar pipa.
Jag gäspar och öppnar ögonen. Det är ljust i rummet då ljuset från fönstrerna strömmar in.
Jag gnuggar mig i ögonen och drar bort täcket från mina fula ben.
Väckarklockan visar 07.22. Jag går trött upp för sängen och möter min egen spegelbild i spegeln. Mitt hår ligger ruffsigt omlott på huvudet. Gud så ful jag är.
Snabbt drar jag på mig mina jeans och tröja som är nytvättade. Jag har alltid samma kläder på mig. Eller nästan alltid. Det tycker folk är äckligt. Men jag tvättar dem nästan varje dag.
Jag drar borsten genom mitt hår några gånger och knäpper fast två hårnålar i högra hörnet av håret. Efter det bäddar jag sängen och tar min ryggsäck. I den packar jag ner mobilen och andra skolböcker. Sedan slänger jag upp den på ryggen och går ut ur rummet in till toan bredvid för att borsta tänderna. Jag äter inte frukost nuförtiden. Det känns inte bra att äta då jag apsolut inte vill gå upp i vikt. Men när jag är med Felix så tvingar han mig.
När jag borstat klart tänderna går jag tillbaka in i mitt rum igen.
Klockan är nu 07.44. Jag tar en sista blick i spegeln och granskar min fula kropp, innan jag går ut ur rummet och ner för trapporna för att gå till skolan som börjar 08.00.
Jag är försiktig med att knyta på skorna. Jag vill inte behöva prata med Evelina i onödan.
Jag kan se henne sitta i köket med mobilen och en macka.
Jag öppnar dörren och går. Går med tunga steg dem 10 minutrarna som det tar att gå till skolan.

Jag kommer in på skolans område och går tvärs över skolgården med blicken i marken. Det är som ett tomt hål utan Felix. Jag känner samma ensamhet jag känt innan han kom hit.
När jag kommer fram till mitt skåp öppnar jag det och tar ut svenska sakerna. Jag saknar Felix där han brukar stå bredvid mitt skåp och vänta på mig. Jag saknar han jätte mycket. Men han kommer snart. Idag är det fredag. Och han kommer på måndag då han åkte dit i måndags.
Jag går med böckerna under armarna. Jag är alldeles ensam bredvid dem stora klungorna som går förbi mig. Folk skrattar åt mig, spottar på mig och knuffar på mig längs där jag går. Tårarna trycker under ögonlocken. Och samma stund får jag lust att skada mig själv.
Kvickt vänder jag på klacken mot toaletterna. Samma toalett som vanligt. Där glasbiten alltid ligger på samma ställe.
Att skada mig själv utanpå får mig att känna smärta. Då glömmer man smärtan inuti. Men bara för en stund. Det får mig att glömma ensamheten. Tankarna om hur värdelös jag är just nu. Jag känner bara smärtan utanpå.
Blodet trippar försiktigt ner längs armen och landar i handfatet.
Jag andas hackigt och tårarna strömmar ner för kinderna. Det gör ont. Väldigt ont. Men smärtan förtjänar jag.

Jag hinner ändå lagom till lektionen. Jag sätter mig på min vanliga plats. Och platsen bredvid mig är tom. Jag suddar orden på bänken och trummar försiktigt med fingrarna på suddet. Blicken är fäst ner i bänken. Även när läraren börjar prata.
*
*
*
Jag slänger mig löst på sängen. Väntar. Väntar några minuter. Några minuter till. Och så vidare. Väntar tills dagen tar slut. För när dagen tar slut är det en dag närmare Felix. Min underbara pojkvän.
För det är det mina dagar går ut på. Att vara inlåst på mitt rum hela dagen. För att bara vänta. Vänta på dagen ska ta slut. Något annat att göra har jag inte.

Hejhej💕. Snälla ställ lite mer frågor i  min Q/A i kapitel 30. Ni som inte gjort kan väl det?✨
Tack på förhand.
Vem använder ordet förhand egentligen? Om man tänker efter så låter det ju faktiskt skitkonstigt..🙊😂

Puss, puss o kram 💘