Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 36 ~

Jag finns..F.S

~ Alice perspektiv ~
Jag går små mjuka steg längs den snötäckta trottoaren. Jag är ganska glad. Glad för att jag är påväg hem ifrån Felix. Felix får mig alltid på bra humör och jag kan inte göra något annat än att le där jag går. Snöflingor dinglar ner och träffar mitt hår. Årets första snö. Det mitten av november. Många tycker inte att snön ska komma fören December. Men jag tycker bara det är mysigt. Dock är det inte så kul när det är kallt. Men just nu är det inte alls kallt utan ligger bara runt nollan.
Lyktstolparna är det enda som lyser upp vägen framför mig. Annars är det ganska mörkt om man inte räknar det vita som också lyser upp ganska mycket.
Mina fötter gör dem första spåren i snön. För jag är nästan helt ensam förutom nån tant som går på andra sidan vägen.
Jag går förbi Ica där det är granska mycket folk jämfört med på villaområdena.
Jag går sakta förbi men stannar när jag hör röster jag känner igen.
Jag vinklar försiktigt upp blicken. Precis som jag trodde står Lizzie och Sonja där och skrattar med två andra tjejer.
Mina tankar pendlar mellan olika altenativ. Ska jag prata med henne? Ge henne en till chans? Eller ska jag bara ignorera henne och låtsas som ingenting?
Då jag inte kan bestämma mig blir jag ståendes och stirrar på henne från avstånd. Hon är helt perfekt. Tänk om jag såg ut som hon.
Jag är alldeles för feg för att gå fram och det andra alternativet lockar mer, så jag vänder ner blicken igen och fortsätter gå. Men stelnar direkt till när jag hör mitt namn.
"Nämmen hej Alice, är du här?"
Jag vänder mig mot deras håll igen och nickar långsamt. Jag kan inte avgöra om det är på ett snällt eller elakt sätt dem säger det på. Så jag står bara blixtstilla kvar och väntar på nästa drag.
Dem flinar en aning.
"Fyfan så fula skor du har" säger Sonja.
Min fot skrapar löst över marken. Jag antar att det är det sistnämnda.
När jag kikar upp nästa gång är dem påväg imot mig.
Först blir jag lite skräckslagen i undran på vad dem ska göra. Men den lugnar sig när jag tänker på att Lizzie kanske har ett snällt hjärta längst in.
Men jag kan inte låta bli att tro att dem ska reta mig. Hålla på som dem brukar. För det verkar faktiskt vara så just nu.
Lizzie ställer sig tätt framför mig och granskar mig noga innan hon brister ut i ett skratt.
"Vad gör du här ensam? Ska inte du gå och mysa med din 'pojkvän'?" Frågar hon.
Jag svarar inte utan väljer hellre att titta ner i marken.
"Hallå! Jag pratar med dig?!" Säger hon argare och jag hoppar förskräckt till.
Försiktigt vinklar jag upp ansiktet och möter hennes blick. Hon flinar.
Jag vet vad dem kan göra mot mig. Det har dem bevisat.
"Alice. Fattar inte du att alla hatar dig?" Säger hon sedan och spänner käkarna i mig.
Jag mumlar ett mm.
Hon skrattar igen.
"Felix kommer dumpa dig närsomhelst. Han har bara inte insett än hur mycket bättre han kan få." Säger hon och släpper mig en aning lösare.
Den första tåren trillar ner för min kind och eftersom hon håller fast mig har jag ingen chans att kunna torka bort den.
"Vet du vad? Du är så jävla feg!" Säger hon och trycker in mig hårdare i väggen bakom oss. Jag kniper igen munnen och tårar strömmar nu ner för kinderna.
Att jag är så svag. Aldrig kan stå imot eller försvara mig själv.
Hon skrattar humorlöst och släpper på greppet återigen för att sedan kunna putta in mig i väggen.
Jag flämtar till och sjunker ner längst väggen. Armarna är placerade runt benen och tårar rinner hejdlöst.
Hon sparkar till mig och går där ifrån. Jag försöker sansa mig och få hjärnan att inse att hon gått. Men lungorna vill inte samarbeta och jag ryggar efter luft. Jag blundar och torkar tårarna som lagt sig över kinderna, drar mössan tätare över öronen och reser mig upp. Lizzie och hennes vänner är utom synhåll.
Jag måste bort. Förhindra att kylas ner för mycket av den kalla snön.
Jag måste tillbaka till Felix. Känna hans beskyddande armar omkring mig. Känna mig trygg. Känna mig älskad. Jag behöver honom.

Hejhej