Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 49 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
*Tja, Felix här. Är förmodligen upptagen nu men prata in nått efter tonen så kanske jag ringer upp, bye*
Jag klickar bort samtalet och lägger ner telefonen i fickan. En suck lämnar mina läppar och jag stänger igen skåpet för apsolut sista gången idag.
Jag är säker på att han både ser och hör. Han bara väljer att inte svara. Att ignorera mig.
Jag hänger väskan över axeln och styr stegen mot portarna.
Det strålande ljuset möter mitt ansikte och jag får kisa dem första sekunderna. Under mig ligger ett tunt lager snö som knastrar lite sådär lagom när jag går.
Bara 10 meter ifrån mig står dem. Det ser jag när jag senare vänder upp blicken några få sekunder. Dem står lutade mot stängslet till skolgården. Felix, Lizzie, Sonja, Hampus och Egon. Salivet stockar sig i halsen och jag blir genast väldigt osäker. Ska jag ignorera honom? Ska jag gå fram till honom? Dem kommer ju inte göra något mot mig medans han är där?
Jag kommer allt närmare dem. För även om jag vill det eller inte så bor jag åt det hållet och har inte så mycket att välja på. Även om jag inte vill se honom, höra honom eller ens veta att han befinner sig bredvid så måste jag. Det är bara att gå förbi. Dem märker mig inte.
Men min blick kan inte låta bli att fastna på honom. För dem fina ögonen och det vackra leendet. Leendet som inte alls finns där pågrund av mig.
Vad är det som är så jävla fel på mig?
Jag har inte alls märkt att jag stannat och nu alla förutom Felix har sina ögon på mig. Men när jag vaknar till får jag lite smått panik. Ändå kan jag inte röra en muskel. Så står bara kvar där, flackandes med blicken och förmodligen ser jag ut som värsta fånet.
3 meter. 3 meter ifrån dem.
Lizzie ger en kaxig blick åt Sonja bredvid henne som jag inte riktigt förstår. Hon vänder tillbaka sin blick mot mig och backar sedan till Felix sida. Utan att veta varför står jag kvar och ser allt. Han vänder bort sitt ansikte från telefonen och låter det landa på henne istället. Hela scenen spelas upp framför ögonen på mig. Kan inte röra en fena. Knappt andas. Men jag ser hur Lizzies ögon en sista gång träffar mina innan allt faller in i slowmotion. Hur hon sakta sträcker sig närmare Felix och hur mina lungor viker sig och skriker efter luft. Ändå står jag bara där. Kan inte förstå. Kan inte få in det.
Lizzies läppar rör sig i synk över Felix. Mina ögonon tåras upp och jag börjar andas häftigt. Måste bort. Nu.
Jag springer i all hast åt sidan. Fortsätter den väg jag gick, men utan adress. Tårarna rinner fort ner längst kinderna och kletar ut sig i hela ansiktet.
Äcklig, ful, fet, slampig, tjock, värdelös, missfoster, hora, miffo, mongo, ingenting!
Det är ingenting jämfört.
För nu vet jag.
Felix älskar inte mig längre. Felix älskar inte mig längre..

...

Poor Alice ;(