Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 11 ~

Jag finns..F.S

~ Felix perspektiv ~
Jag låser upp dörren och går in. Min hand är sammanflätad med Alice. Ilskan har runnit av mig på vägen. Men jag är ändå frustrerad. Varför ska man vara dum mot Alice. Varför är dem det? Jag drar av mig skorna. Lika så hon. Och leder upp henne till mitt rum. Vi sätter oss i sängen. Jag kramar henne mjukt. Hon gråter mot min axel.
"Du är så söt" säger jag. Orden flyger ur min mun och passar inte alls in i den sorgliga stämningen. Hon kollar upp på mig. Jag blir en aning nervös. Det var inte alls meningen att säga det där. Hon ger mig en förvånad blick och öppnar munnen. Men inget kommer, så hon stänger den igen och vinklar ner blicken och snyftar. Hon sitter framför mig. I mitt knä. Jag drar in henne i en kram igen och andas in doften genom näsborrarna. Doften av Alice.
Vi sitter så ett bra tag. Man märker att hon blir lugn av närheten.
Sen drar vi ifrån för att kunna blicka in i varandras ögon. Dem gnistrar mer än diamanter. Och dem är inte alls tårfyllda längre.
"Är du hungrig?" Frågar jag sen. Hon väntar ett tag. Sen skakar hon på huvudet.
"Säkert?"
Hon nickar. Sedan kryper hon ihop i min famn igen. Med hennes huvud lutad mot mitt bröst.
Hon brukar säga att hon äter efter skolan. Dock tror jag inte riktigt på det.
"Okej" säger jag mjukt.
Jag har hennes sköra, smala kropp omfamnad runt mina armar. Hon är så vacker.
Ett plingande ljud från min mobil avbryter tystnaden mellan oss. Jag fiskar smidigt upp den ur bakfickan.

16.45 mamma❤️
Kommer hem om en halvtimme. Ska laga din favoritmat.
Spagetti och köttfärssås.
//Mamma

Jag tittar upp mot Alice igen när jag läst färdigt meningarna mamma skrivit.
"Vill du äta med mamma och mig ikväll?" Frågar jag leendes. Hon tittar osäkert på mig.
"Ehm..nä.. Min bonusmamma ska laga oxfilé ikväll." Säger hon och försöker sig på ett leende. Dock vet jag inte om jag ska tro på det.
"Okej, men du får stanna om du vill" säger jag. Hon nickar.
"Tack Felix. Men jag måste nog gå så jag inte missar middagen.",säger hon ganska snabbt och reser sig. Jag följer henne ner till dörren.

~ Alice perspektiv ~
"Hejdå" säger jag och öppnar dörren för att gå. Men han stoppar mig.
"Vänta.."
Jag vänder mig om och kikar upp och möter hans blick.
"Kan du inte ta mitt nummer? Ifall det är nått?" Frågar han och stirrar in i mina ögon. Jag kollar osäkert på honom innan jag tar fram min spruckna iPhone 4 och räcker över den till honom. Likaså gör han med sin iPhone 6. Jag skriver långsamt in mitt nummer och är noga med att det blir rätt. Vi ger tillbaka varandras mobiler och byter ett leende.
"Hejdå" säger han. Och jag säger samma sak tillbaks innan dörren skiljer oss åt. Och jag går med glada steg ner för den pyttelilla dörrtrappan bort från Felix fina hus. Hem.

Jag drar ner handtaget och går in. En doft av bullar når mina näsborrar. Jag drar av mig jackan och hänger upp den på en krok och sparkar av mig skorna. Sedan går jag tyst upp för trappen.
"Alice..?"
Jag stannar tvärt och väntar några sekunder, innan jag vänder mig om och möter hennes blick.
"Var har du varit?" Frågar hon strängt.
"Ho..hos en kompis.." Stammar jag fram.
"Hos en kompis?" Hon börjar skratta "Sen när fick du en kompis??" Frågar hon sen.
"Ehm.. Han heter Felix" får jag fram.
"Okej, men du tror inte att han bara utnyttjar dig då? Jag menar. Vem skulle vilja vara vän med dig?" Säger hon. Jag blickar ner i marken och sväljer gråten som bildats i halsen. Hon ger mig en sträng blick innan hon går ut i köket igen. Där troligtvis Izabella och Eliot är och bakar bullar.
Jag suckar lättat och går sista biten upp för trappan, längs korridoren, förbi Isabellas och Eliots välstädade rum fram till rummet längst bort. Rummet med gula upprivna tapeter och träbrunt snedtak.
Jag går in och lägger mig i sängen och snurrar den röda, sträva filten omkring mig. Sedan stirrar jag ut genom fönstret. Där gatulycktorna lyser upp de långa gatorna.
Felix gav mig sitt nummer...

Det är kolsvart. Mina ögonlock är precis på väg att slockna helt när fotstegen stannar precis utanför min dörr. Jag vet precis vem det är. Jag reser mig med en hastig rörelse i sängen när handtaget trycks ner. Hon kommer in. Jag ser ingenting. Jag bara hör och känner av hennes närvaro. Stanken av alkohol sprider sig i rummet. Hon har druckit.
Hon kommer fram och stannar vid sängkanten och träffar exakt på rätt ställe över kinden. Det bränner nått fruktansvärt och jag flämtar till. Hon letar med handen efter min arm för att ta ett fast grepp. Men jag drar ifrån och försöker ställa mig upp på stadiga ben. Sedan gäller det bara att tänka på instinkten när jag springer ut ur rummet och försöker hitta till trappan. Det är becksvart och jag ser ingenting.
"Nuu jävlar!" Hör jag henne skrika innifrån mitt sovrum. Det får mig bara att öka takten. Jag känner mig ner för trappan och är snabb med att trycka i fötterna i skorna och dra ner handtaget för att springa ut. Springa längs gatorna där bara lyckstolparna kan visa mig vägen...

Vart jätte nöjd med detta kapitlet och ni kommer inte kunna vänta till nästa😱💖
Bara jag vet vad som händer då😏
Hoppas iaf ni har det bra och om inte så lovar jag att det blir bättre 💘.
Har pariskopat med mina kompisar hela kvällen och halva natten. Det va gött😏.

Puss o kram💫