Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 47 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
Att Felix blivit en aning undvikande gör mig faktiskt lite ledsen. Allt fler och fler filmkvällar blir inställda, och gånger där vi över huvudtaget ska träffas blir inte av. Han har inte lika mycket tid för mig längre. Jag är inte prio 1, och han kämpar inte aktivt för vårat förhållande. Allt är så förändrat på bara dessa veckor. Jag gick från att ha känt mig hur älskad som helst till att nu bara kännas som en börda. Någon som bara är ivägen och slösar bort tid ifrån hans liv. Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Om det är positivt att han kommit nära sina vänner? Eller om det är negativt pågrund av att han blivit frånvarande mot mig?
Allt gör mig bara så förvirrad så när jag öppnar dörren in till den tysta salen uppstår en rynka mellan mina ögonbryn. Men min frågande min försvinner snabbt när mina ögon landar på den läsande Felix. Hans ögon är fäst i boken han har på bordet framför sig. Han har visst redan hunnit börja då hans förra lektion slutade 5 minuter tidigare än min.
Platsen bredvid honom är tom. Det är min plats. För håltimmen dessa dagar spenderar alltid jag och Felix tillsammans i biblioteket för att läsa eller plugga. Sedan får man själv gå och äta när man vill innan nästa lektion.
Jag ler svagt åt hans fina ansikte och drar axelväskan hängandes över min axel tätare intill mig. När väskan sedan blir hängd över stolen rotar jag snabbt fram rätt böcker och slår mig ner i den knarrande stolen bredvid honom. Jag ler stort av den fina synen av min pojkvän. Med ena handen slår jag upp rätt sida, samma sida som Felix sitter och läser på och min hjärna börjar fyllas av orden som står skrivna i boken.
Efter en stund suckar Felix högt bredvid mig.
"Ehm.. Jag går och äter" säger han och reser sig från stolen. Jag tittar upp på honom med en frågande blick med börjar sedan hastigt packa ihop mina böcker.
"Aa okej, jag ska bara plocka ihop d..." Börjar jag men blir avbruten.
"Nej Alice. Vi behöver inte alltid vara tillsammans" säger han och slänger upp sin väska över ryggen. Jag kollar på honom med tom blick och nickar lite svagt ner i mitt knä. Men det är jag säker på att han inte ser för han ägnar mig inte en endaste blick innan han är ute ur det stora rummet.
Med en tunn, svag suck slår jag upp den tjocka boken igen. Men någon koncentration finns inte kvar.
*vi behöver inte alltid vara tillsammans*
Meningen som lämnat Felix mun får min hjärna att sättas igång och arbeta intensivt om vad han menade.
För även om jag vet att orden är alldeles Sanna så bränner tårarna ett tunt lager under ögonlocken.
Varför betyder inte jag lika mycket för honom som han gör för mig?

...

Hej sötnosar 💕
Ber om ursäkt för att inget kapitel kom igår men jag mådde inte så bra då. Är deppig ganska ofta nuförtiden.
Men vet ni en sak?
Äkta vänner är bäst💘.
Lämna aldrig dina bästa vänner för dem populära. För dem kommer inte ställa upp när du behöver någon som mest.

Puss och kram mina finaste ♡