Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 19 ~

Jag finns..F.S

~ Alice perspektiv ~
När jag ser huset framför mig på gatan ångrar jag mig genast. Han borde inte följt med. Nervositeten får mitt hjärta att slå dubbelt så snabbt. Men jag måste göra det här.
Så jag går fram låser upp och öppnar. Det luktar inget speciellt där inne.
Han börjar försöka trä av sig sina skor. Men jag skakar bara på huvudet åt honom att han inte behöver ta av sig ytterkläderna. Vi går istället upp för trättrappan, genom korridoren, förbi Izabellas och Eliots välstädade rum. Fram till rummet längst bort. Rummet med gula upprivna tapeter och träbrunt snedtak. Jag biter mig löst i underläppen, tar ett djupt andetag och öppnar.
Jag vågar inte se Felix i ögonen. För han kommer döma mig. Precis som alla andra. Så jag går bara in. Jag märker hur han följer efter mig in.
Jag har redan tagit upp min skolväska och börjat packa i hårborsten. Felix kollar facinerat sig om.
Varför kunde jag inte bara sagt nej om att han skulle följt med?
"Ska jag hjälpa dig med nått?" Undrar han snällt. Och genast börjar jag tveka. Jag blir förvånad.
"Ehm.. Ja..jo..mm visst" får jag tillslut ur mig. Han ler ett stort busigt leende. Vilket såklart får mig med att le och med det slappnar jag av lite.
Han vänder sig om för att kolla runt i rummet. Sedan drar han upp nedersta lådan i garderoben. Jag biter mig löst i läppen. Där ligger mina mjukisbyxor och lite andra småsaker eftersom jag har på mig byxorna som jag alltid brukar använda.
Han väntar ett tag innan han vänder sig om och håller upp byxorna.
"Här, ta med dem här. Du är säkert jätte fin i dem." Säger han sen vilket får mig att pusta ut och fnissa tyst. Men innan jag hunnit säga nått har han slängt i dem i min väska som jag håller upp med båda händerna.
Vi packar i det sista, såsom tandborste, pyjamas, underkläder och sånt. Sedan går vi skrattandes ner för trappan igen. Men när vi lagom kommit ner hörs ett glas splitter. Troligtvis en flaska som krossas. Mitt leende sjunker.
Jag gör en gest åt Felix att stanna i hallen.
Sedan smyger jag in i vardagsrummet. En fruktansvärd stank av alkohol når mina näsborrar. Evelina ligger i soffan med olika spritflaskor omkring sig. Jag stirrar förskräckt på henne och rör mig inte ur fläcken. Fan.
Hon drar en flaska till munnen och får sedan syn på mig.
"Hej A..A-lice" mumlar hon med en min jag inte kan tolka. Jag börjar flacka med blicken.
Hon ställer sig upp på väldigt ostadiga ben och rör sig emot mig. Jag får panik och backar några steg. Sedan vänder jag mig om och går snabbt till hallen, tar ett grepp runt Felix arm och drar med honom ut. Innan dörren går igen kan man höra hennes mumlande skrik.
"Alice!"
Jag skyndar på stegen. Inte förens vi är en ganska lång bit från huset saktar jag in och lossar på greppet runt Felix.
Jag säger ingenting. Så det förblir tyst. Trots det försöker Felix att möta min blick. Men jag vägrar. Blicken förblir fäst i marken. Jag kan förstå att Felix är förrvirrad. Men jag kan inte förklara. Just nu får det vara som det är.
När vi svänger in på hans gata ser vi direkt hans fina vita hus. På framsidan står hans moppe placerad. Vi valde att gå istället för att ta den.
När vi gått upp för den lilla dörrtrappan stannar Felix tvärt och vänder sin blick mot mig.
"Alice" säger han och möter min blick.
"Mm" svarar jag.
Han omfamnar mig. En mjuk kärleksfull varm kram.
Sedan låser han upp.
Båda två går in. Nu med att leende. Ett svagt leende. Vi går in i vardagsrummet och sätter oss i soffan. Han stryker sin hand över min.
"Alice, vad hände" frågar han. Jag sväljer. Det känns inte bra att ljuga nu. Och så kommer jag inte på nån bra lögn.
Jag vinklar upp blicken mot hans.
"Evelina..ehm..min bonusmamma hade druckit lite bara" säger jag och försöker mig på att leende. Han nickar och kramar om mig.
"Men du Alice. Vet din pappa om det?" Direkt när han nämner pappa bildas en klump i bröstet och jag får svälja gång på gång. Det är fortfarande ett känsligt ämne. Jag harklar mig.
"Han dog för två år sedan" säger jag med sprucken röst och jag kan inte hjälpa att mina tårar nu väller ner över kinderna. Felix kikar förskräckt och medlidsamt mot mig.
"Alice förlåt. Jag visste inte" säger han och kramar mig hårdare.
"Det gör inget Felix" säger jag och torkar mitt ansikte med tröjärmarna och snörvlar in.
Han drar in mig så jag ligger med huvudet mot hans bröst. Och så kysser han mig lätt på huvudet. Plötsligt ställer han sig upp så han bär mig i sin famn. Först skrattar jag men sen blir jag seriös.
"Nej Felix. Jag är alldeles för tung"
"Alice, du är inte mycket tyngre än 6-åringar jag bärt." Ler han. Och jag fnissar för mig själv. Han skrattar och går upp för trappan med mig och min väska in till hans rum.
Han släpper mig med ett leende. Han står väldigt nära mig. Nästan så jag tror att han ska kyssa mig. Men sen blir hans leende till ett busigt flin.
Jag ska precis öppna munnen när han höjer sina händer och kittlar mig över hela kroppen. Jag skriker av skratt och ramlar genast ner till en boll på golvet.
"Sl..sl..uu..ta.." Försöker jag säga emellan mina skratt. Han stannar upp och ler.
"Kom så går vi och hämtar madrassen" säger han och hjälper mig upp. Jag nickar och vi går genom hela övervåningen till nån form av förråd.

Publicerar detta mitt i natten. Godnatt 💞
Puss, puss o kram💘