Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 41

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
Jag drar jackan tätare omkring mig när jag kommer in på skolgården. Dem stora byggnaderna tonar upp framför mig. Byggnaderna är två. Dem ligger bredvid varandra med en glasgång imellan så man lätt kan ta sig från den ena till den andra. Jag har dock bara lektioner i byggnaden åt vänster. Alla förutom hemkuskapen som ligger i källaren av den högra.
Den högra är äldre än den vänstra som byggdes till för ungefär 10 år sedan bara.
Jag drar en hand över ansiktet och några hårslingor faller ner. Mina ben går långsamt framåt över skolgården. Jag vill inte se Felix och låta mina tankar påminnas om att han är arg på mig. Låta mina tankar påminnas om smset han skrev. Jag vill inte se honom. Behöva vara ledsen. Tänka på hur jag saknar hans armar runt om mig. Hans händer hållna i mina och som skyddar mot alla som säger något annat. Han får mig att slippa att skada mig själv för att glömma. Glömma det som gör ont. För hela han får mig att må bättre.
Men jag vill också att han ska se mig, komma fram till mig. Och låta mig förklara. Säga förlåt. Låta mig säga förlåt och låta allt bli som vanligt igen.
Men det är inte så enkelt.

Mitt tänkande avbryts av två varma händer i mina. Jag ryggar snabbt tillbaka och kollar upp. Felix.
Min tankebana rasar helt när jag ser hans leende.
"Hej älskling." Säger han och stryker sina händer över ovansidan av mina handflator.
Jag kollar med en osäker blick mot honom och stammar fram ett hej.
Jag kan verkligen inte tänka klart. Vad händer nu? Är inte Felix arg på mig? Kanske var inte denna situation så svår som jag innan trott.
"Alice. Förlåt för i lördags. Jag vill inte bråka med dig. Kan vi inte bara glömma det och låta allt bli som det var innan i lördags?" Frågar han mjukt.
Vi har nu stannat och jag flackar blicken mellan hans ögon samtidigt som jag nickar ivrigt. Det finns inte något annat jag hellre vill. Jag vill bara ha Felix. Mitt allt.
"Jag såg dina 'förlåt sms' och Alice. Du har inte alls gjort något fel. Det var båda okej?" Säger han och ser på mig med den varma blicken som som alltid får mig att smälta.
Jag funderar kort över hans ord. Hans sms då? Betydde det inget? Skriver man så när man bråkar? Är det jag som är överkänslig?
Jag ställer mig på tå och sträcker mig för att försiktigt snudda mina läppar över hans i en mjuk kyss. Stötar från tårna ut i minsta hårstrå bildas. Och den härliga känslan sprids genom hela kroppen.
Jag borde vara arg på honom. Tycka att han inte bara kan leka med mina känslor. Att han inte bara kan komma över detta så fort.
Men jag kan inte vara arg på Felix. Vad han än gör så skulle jag aldrig kunna vara arg på honom. För hans leende får mig att påminnas om alla bra sidor hos honom - vilket är alla.
Jag hänger på en sådan lös tråd. Att vad än Felix gör så påverkas jag, och jag har verkligen ingen kontroll över mig själv alls. Händer det något litet mellan oss, kan det få hela mig att kolapsa. Det är överkänslighet. Och jag kan inte hjälpa det. Inte alls.

Han besvarar kyssen och vi står där en stund innan båda drar ifrån och ler som fån. Men det gör inget för mig. För jag älskar Felix leende. Mer än allt.

...

Hejhej, vart jätte nöjd över detta kapitlet. Hoppas ni också tyckte om den💕

Puss ♡