Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 37 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
Han öppnar dörren och hans först neutrala ansiktsuttryck ändrar sig genast till nått jag inte kan tyda.
Han möter mina rödgråtna ögon och trippar 2 meter fram till mig ute i den sena höst/vinter kylan.
En kram omfamnar mig och jag kramar desperat tillbaka. Behöver närheten.
"Alice gumman. Vad har hänt?" Frågar han över min axel.
"Snälla va inte med Lizzie" säger jag bara. Vi drar sakta ifrån.
"Varför då?" Frågar han och tittar in i mina ögon.
"Hon eh.. Mm. Hon är..." Börjar jag och stammar. Jag blir osäker på hur jag ska förklara för honom.
"Kan du inte bara förlåta henne Alice. Jag har ju sagt att det är dig jag älskar. Det är inget mellan mig och Lizzie." Säger han med höjd irriterad röst.
Jag kollar storögt på honom några sekunder. Är det det han tror? Jag skakar raskt på huvudet.
"Nej Felix, det är inte det." Svarar jag.
"Nehe? Vad är det då?" Frågar han irriterat.
"Hon är inte snäll mot mig" säger jag och hoppas så innerligt att han förstår.
"Och när har hon inte varit det?" Frågar han.
"När du inte ser" säger jag väldigt tyst knappt hörbart.
Han suckar och drar en hand över munnen innan han vänder blicken mot mig återigen.
"Alice varför ljuger du?"
När orden når mina ögon vänder allt.
"Jag ljuger inte!" Nästan skriker jag och gråten är påväg.
"Men Lizzie kom hem till mig senast igår och grät över att du inte acepterar henne. Inte förlåter henne. Hon smsar fan hela tiden om hur ledsen hon är och ångrar sig!" Skriker han.
"Men allt är fejk Felix" säger jag nu i normal ton och blinkar femetriskt för att få bort tårarna.
"Du. Lär dig kontrollera din svartsjuka och kom tillbaka sen!" Ryter han och backar in i huset. Dörren smälls igen framför mig.
Nu förhindrar jag inte längre tårarna från att falla utan dem rinner hejdlöst ner för min kind precis som dem gjorde för en stund sen.
Jag står nu ensam på trappen till Felix hus där vi bara för några sekunder sedan stått och skrikit på varandra.
Fan.
Det gör ont. Men det är inte slut mellan oss. Det är bara ett bråk. Okej?
Men mina tankar vandrar hela tiden iväg.
Felix kommer dumpa mig. Han kommer upptäcka att Lizzie är bättre. Att alla andra tjejer är bättre.
Min andning är hackig och jag skunker ner på marken. Struntar i att jag blir kall och blöt. För jag har inte orken till att stå upp. Jag är alldeles för svag.
Det gör så ont. Att bråka med Felix.
Jag försöker ställa mig upp på skakiga ben och ta mig hem. Jag måste tänka på något annat.

Hej bubbisar💕. Vad tycker ni? Är ni spända på fortsättning?
...
Tar det som ett ja.
Hejdå💘