Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 48 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
När bara minuter återstår tills nästa lektion, börjar jag packa ihop böckerna. Även om jag suttit här hela matrasten har nästan ingenting av det jag skulle göra blivit gjort. Tankarna och koncentrationen har varit någon helt annanstans.
Mat åt jag aldrig då jag inte hade någon lust till det. Det var Felix som fick mig att börja äta igen. Men utan honom är det ändå ingen ide'.
Jag reser mig från stolen och slänger väskan över axeln. Mina fötter styrs ut från det knäpptysta bibliotek där bara det starka ljuset från fönstrerna lyser upp salen. När jag är ute i korridoren igen går jag mot mitt skåp längre bort för att byta till tyska böckerna. Den ända lektion jag har utan Felix.
Jag suckar när jag stänger igen skåpet och ännu en gång vandrar igenom den långa korridor. Förutom att mina tankar alltid ligger på honom så känns nästan allt som det var innan han flyttade hit, började på denna skola. Lika ensamt. Lika tråkigt.
Jag går in i tyska-klassrummet där bara läraren syns till vilket betyder att jag alltså är först. Jag tar min vanliga plats och hänger väskan runt stolen.
"God eftermiddag Alice! Allt bra?" Frågar den vänliga läraren Anders. Jag nickar bara och låter min blick vandra ut genom fönstret. Om jag inte är helt blind är det Felix jag ser gå utanför i sällskap med Lizzie och Hampus. Att han är vän med dem spelar inte längre någon roll. Jag vill bara att han ska vara mot mig så som han alltid varit. Vad var det som hände? Tröttna han på mig som jag innan fruktat? Kanske blev det som jag innan trott. När han väl fick mig skulle han tröttna. Förstå att jag inte är något att ha.
Att tänka så får mig nästan att börja storgråta här och nu. Tanken att han skulle dumpa mig. Jag skulle bli mer än förstörd.
Jag kniper igen läpparna och sluter ögonen. Tänk på tyska Alice. Vad var veckans glosor? Repetera.
Jag tvingar mig själv att tänka på annat när elever fyller rummet och lektionen börjar. Jag kan inte gråta här.

Men lektionen går väl sådär. Koncentrationen är fortfarande dålig men bättre än innan. Och när lektionen äntligen är slut går jag samma väg tillbaka till mitt skåp. Tanken att skolan nu är slut gör mig glad. Men jag har bråttom att lägga in skolgrejerna i skåpet. För jag måste till spanskasalen där Felix slutar om några minuter för att kolla vad han ska göra. Vi brukar ju hänga och mysa på tisdagar.
Jag låser snabbt igen skåpet för säkert miljonte gången idag och vänder mig om för att gå. Men där står redan någon. -några. Lizzie ler lite mot mig. Och bakom henne gör Sonja likadant. På vilket sätt jag ska tolka hennes leende på har jag ingen aning om. Men jag är nästan säker på att det inte är snällt leende iallafall.
"Men var har du Felix Alice? Har han lämnat dig? Har han redan tröttnat på dig?" Frågar Sonja med överdrivet gullig röst och skrattar kaxigt. Min blick börjar genast flacka så som jag vet att den alltid gör. Lizzie tar ett steg fram och tar ett löst grepp med hennes pek och långfinger under min haka.
"Alice, hur tänkte du när du och Felix blev tillsammans? Trodde du att han kanske skulle älska dig precis som du är?" Hon tar ett mellanrum för att skratta kort.
"Alice. Ingen kan älska dig." Säger hon sedan och släpper mig.
Ingen kan älska mig.
En ynka tår rullar ner för min kind men jag är snabb med att torka bort den. Jag är så jävla svag. Måste alltid gråta.
Jag får en knuff i sidan och ramlar handlöst ner mot golvet och kvider till. Smärtan sprids genom kroppen och tårarna rullar hejvilt och blir allt fler och fler. Dem börjar gapskratta. Det var roligt. Tyckte dem..
När deras skrattanfall lugnat sig går dem, utan att ens säga något. Jag snyftar till. Korridorerna är förmodligen helt tomma då nästan alla hunnit hem.
Jag väntar på honom. På att han ska komma runt hörnet när som helst, och trösta mig. Hjälpa mig. Få mig att må bättre. Sådär som bara han kan göra. Jag ligger där länge och bara väntar. Men han kommer aldrig.
Det får den sista tåren att rulla ner från ögonvrån.
Jag behöver honom.

...

Men hej igen👋
Vill bara säga att ni är bäst som röstar och kommenterar. Jag blir så jävla glad varje gång.
Puss på er 💕👻