Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 10 ~

Jag finns..F.S

~ Alice perspektiv ~
Jag drar på den ena dojjan över foten. Och sedan den andra. Jag vill hinna gå innan hon kommer.Innan hon kommer för att säga hejdå. Innan Evelina kommer för att säga hejdå.. Jag orkar inte med hennes stränga röst. Rösten som alltid säger hur oduglig jag är.

Jag gråter inget denna morgonen. Ingenting. Jag gråter inte dem morgontårarna jag brukar gråta. För mina tårar är slut. Det finns inga kvar. Jag är alldeles tom. Tom på allt.
Jag öppnar dörren och stänger den försiktigt efter mig. Sedan börjar jag gå, gå den vanliga vägen till skolan. Runda alla små butiker, kaféer och mysiga små hus och som vanligt gå över skolgården. Med blicken ner i marken. Jag har mina jeans och den marinblå tröjan. Som jag alltid har.

Jag suddar ut orden på bänken.
"Jävla slampa" "gå o dö" "fetto"
När man är van så påverkas man inte lika mycket. Orden hör jag varje dag. Så det spelar ingen roll längre. Han sätter sig bredvid mig. Felix. Han som alltid gör mig gladare.
"Hej" säger han
"Hej" ler jag fram. Det är ett äkta leende. Vi byter några blickar innan vi vänder blicken framåt då läraren börjar prata. Felix stirrar framåt med ett leende. Han verkar vara på helt andra tankar än på lektionen. Jag ler lite lätt, lägger ner mitt sudd och stirrar fram jag med.

Vi går sida vid sida. Folk kollar konstigt på mig som vanligt. Men jag bryr mig faktiskt inte just nu. Vi skiljs åt i korridoren, eftersom han ska till matsalen. Jag brukar säga till honom att jag antingen äter på förmiddagsrasten eller efter skolan för att jag inte gillar skolmaten. Men det är inte sant. Jag äter inte. Jag äter inte, för att jag är för tjock.. Alldeles för tjock och måste gå ner i vikt.
Jag vill verkligen inte att han ska börja mobba mig. Som alla andra. Han är den enda som bryr sig. Eller som det känns som han bryr sig. Men det gör han nog inte. För jag kan verkligen inte fatta hur man kan bry sig om mig. Ush, jag får rysningar av att tänka på mig.
Han går in i en annan korridor. Jag stannar och följer han med blicken när han går. Efter en stund möter han några som han börjar gå med. Han försvinner. Jag vänder ner blicken på mina fötter och styr stegen mot mitt skåp några meter bort. Jag öppnar det och lägger in svenska sakerna. Sedan vänder jag blicken åt bilden en sekund. Bilden på mig och pappa. Jag tittar på den med dem glittriga ögonen innan jag stänger och vänder mig om för att gå.
Jag stoppas dock väldigt snabbt. Bakom mig står dem. Massa elever. Jag byter genast ansiktsuttryck. Mina ögon blir rädda och flackiga. Jag flackar med blicken mellan dem. Och backar några steg när dem kommer närmre. Dem flinar och kollar på varandra.
"Asså Alice.. Vem fan tror du att du är" frågar Lizzie, ganska argt. Jag kollar upp en aning förvirrat. Hon verkar se det.
"Fattar inte du att han Felix bara uttnytjar dig? Är du så dum att du tror att någon nånsin skulle vilja ha nån som dig?" Dem andra skrattar. Jag vänder ner blicken igen. Det bränner bakom ögonlocken, men jag försöker vara stark.
"Va?.." Säger hon och drar upp mig i tröjan och pressar mig mot väggen. Jag svarar inte.
"Asså jävla fetto" säger hon och släpper mig. Jag sjunker ner på golvet men reser mig ganska snabbt för att springa mot toaletterna. Jag öppnar ett ledigt bås och låser om mig. Direkt när jag kommer in tar jag fram glasbiten. Jag vet vart den ligger. För jag lägger den alltid på samma ställe. Min andning är hackig och tårarna strömmar ner. Jag låter blodet rinna längst mina armar och droppa ner i handfatet. Samtidigt så tystnar jag. Jag drar ett nytt ärr på armen. Jag försänar smärtan. Sedan torkar jag armen med papper och drar ner tröjärmen igen. Mina ögon är rödsprängda och rädda. Det droppar tårar. En efter en. Mina kinder är dyngblöta. Jag torkar dem med tröjärmen och snörvlar in. Sedan låser jag upp och går ut. Det är tyst utanför så jag går ut från tjejtoan. Utanför står dem kvar. Jag stannar till. Är påväg att bara springa. Men hinner inte. Dem samlas nästan som en ring omkring mig. Jag vänder blicken åt olika håll. Men hittar aldrig rätt. Dem skrattar runt omkring mig. För varje sekund blir jag räddare och räddare. Mina tårar börjar sakta bildas igen och rulla ner för min kind. Hampus går fram till mig och sparkar till mig på smalbenet så jag ramlar. Jag gnyr till. Det får dem bara att skratta och nån sparkar till mig igen. Jag ligger där, helt hjälplös. Och vill bara sjunka genom marken. Försvinna. Och aldrig komma tillbaks. Men det kan jag inte. Det är nästintill omöjligt.
"Men vafan håller ni på med!?" Skriker nån. Dem blir lika förvånade som jag. Personen kommer närmare och jag ser vem det är. Felix. Han hjälper mig upp och han håller om mig. Jag gråter mot hans bröst.
"Men fyfan så äckligt. Hur kan du hålla om henne?" Säger nån tjej och gör en spyreflex.
"Håll käften era jävla idioter!" Lämnar Felix mun. Man hör hur arg han är. Det är nästan så han får dämpa sig själv för att inte råka slå ner nån. Det blir tyst. Nästan sådär läskigt tyst.
Han släpper mig. Tar en grepp om min hand och drar med mig ut ur skolbyggnaden. Han stannar inte utan fortsätter. Efter ett tag förstår jag vart vi är påväg. Vi är påväg hem. Hem till honom.

Så vad tyckte ni? Är inte alls nöjd över detta kapitlet, men jag har planer inför nästa💞💘
Ni får gärna kommentera när ni tycker jag ska släppa kapitel? Typ på kvällen eller morgonen eller så😑🙈.

Puss o kram💗💫