Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 3 ~

~ Jag finns..F.S ~

~ Alice perspektiv ~
Jag går ut och sätter mig på en bänk. Alla andra är påväg till matsalen. Jag vill inte ha någon mat. Jag stirrar över skolgården. Det är ganska kallt för att vara september. Jag kryper ihop med bena och kramar om händerna. Sedan tittar jag upp igen. Och då ser jag att den nya killen är påväg imot mig. Felix tror jag han hette. Jag blir genast lite rädd. Snart står han alldeles intill mig. Jag kniper ihop ansiktet och väntar. Men det kommer inget slag. Jag kisar lite med ögonen och ser att han har satt sig bredvid mig.

"Vad gör du?" Undrar han sett mitt ansiktsuttryck alldeles nyss. Han ler.

"ehm.. inget" svarar jag och tittar genast ner på mina frustna händer igen.

"Fryser du?" undrar han. Efter jag hunnit tänka efter vad jag ska svara så nickar jag bara. Han tar av sig sin kappa och lägger den runt mig.

"Sådär ja" Säger han och ler sitt leende. Jag kan inte låta bli att le lite jag också. Vad har hänt? Varför var han så snäll mot mig? Jag känner hur han börjar kolla konstigt mot mig.

"Vad har du gjort på din kind?" frågar han. Jag fryser till.

"Ehm.. jag.. jag gick in i en lycktstolpe" säger jag. Var det det bästa jag kunde komma på? tänker jag för mig själv. Han nickar. Det verkade som om han trodde mig.

"Men du tjejen, du sa aldrig vad du hette förut?" Han granskar mitt ansikte. Först funderar jag på om jag ska ljuga om det med. Men sen så kommer jag fram till att jag ska säga mitt riktiga namn iallafall.

"Alice"

"Alice, ska vi gå in och äta?" säger han med tillgjord röst och ler.

"Jag åt matlåda på förmiddagsrasten." ljuger jag och försöker klämma fram ett leende. Han nicker och ett okej lämnar hans mun.

"Men vi ses på matten sen då Alice" han flinar och går iväg mot matsalen. Han lämnar sin kappa hos mig. Jag tänker lite för mig själv. Vad var det där? Varför pratade han med mig. En ny känsla bubblar inom mig. En glad känsla. Jag är glad. Efter cirka en kvart reser jag på mig och börjar gå in. Mot mitt skåp. Jag håller hans kappa hårt under högerarmen. Jag kommer fram till mitt skåp. Öppnar det, lägger in kappan och börjar ta ut matteböckerna. Plötsligt känner jag en hård knuff bakifrån och det slår till i skåpen när jag åker in i det. Jag vänder mig om. Där står 6-7 personer och skrattar.

"Hej ful-alice" säger en kille. Inte samma kille som pratade i morse. Mina rädda ögon hoppar snabbt från person till person. Jag backar några steg och slår i skåpen igen.

"aj" kniper jag. Dem skrattar högt. Till och med dem som går förbi i korridoren tittar upp och fnissar. Jag tittar hjälplöst åt dem håll jag kommer åt. Jag får ett slag i magen och jag tappar balansen och ramlar. Då skrattar dem ännu högre.

"Har du gått och blivit kär i den nya killen" skrattar han.

Jag sväljer mina gråt men tårar forsar ner iallafall. Sist men inte minst släpper nån tjej min bok över mig som landar på min haka. Dem går sedan skrattandes där ifrån. Det här brukar inte hända. Inte så ofta iallafall. Oftast brukar dem bara ignorera mig. Eller skratta och sånt. Jag reser mig upp och springer mot toan. Tar ett ledigt bås och låser. Jag sjunker ner på golvet och gråter. Ingen vill ha mig. Dem har rätt. Jag borde hoppat framför tåget för länge sen. Men jag vågar inte. Jag är för feg. Jag sitter där och gråter i nästan en timme innan jag ställer mig upp och går fram till handfatet. Jag granskar mig själv i pegeln. Mina ögon är helt rödsprängda. Jag letar efter något vasst och hittar en glasbit på golvet. Jag dar den några drag över armen och tystnar. Jag känner den smärtan som jag gör. Blodet rinner längst armen och landar i handfatet. Jag pustar ut. Mitt ansikte börjar få sin normala färg igen men det syns fortfarande att jag har gråtit. Jag tar papper och försöker torka bort blodet. Men det vägrar att sluta blöda.

"Fan" mumlar jag för mig själv och tar mer och mer papper. Men det hjälper inte. Jag gör så gott jag kan. Men snart blir jag tvungen att gå ut. Jag kan inte vara inlåst här i över två timmar. Jag låser upp och går ut och ut från flick-toan.

~ Felix perpektiv ~

Jag vinkar precis av Ogge som går på den här skolan av en slump innan jag råkar gå in i Alice.

"Alice, varför var du inte med på matten? Jag har letat överallt efter dig" säger jag.

" Förlåt Felix. Jag förstår om du vill ha tillbaka din kappa nu" säger hon med svajig röst och vägrar möta min blick. Hon börjar gå iväg men jag stoppar henne och tar tag i hennes arm.

"Nej Alice vänta" säger jag och ska precis fråga vart hon varit när jag känner något varmt mot min hand. Den är blodig.

"Oj, Alice jag tror du blö.." Mer hinner jag inte säga innan jag vänder upp hennes arm och ser alla ärr. Mina ögon blir som jordklot och hon möter min blick. En tår letar sig ner från hennes kind och hennes ögon är alldeles rödsprängda och glansiga.

"Alic.." Hinner jag säga innan hon drar ifrån och springer gråtandes ut genom portarna till skolan.

Tusen tack till er som läser✨💗. Ni får jätte gärna kommentera och rösta.
Jag har en fråga till er angående berättelsen. Tycker ni att bandet The fooo ska finnas i berättelsen eller inte?
Kram på er mina godisbitar💕