Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 4 ~

~ Alice perspektiv ~

Jag springer biten hem. Hela tiden med gråten i halsen. Tårar som strömmar ner för kinderna. Jag orkar inte. Orkar inte leva. Varför just jag? Varför är det just jag?

Jag ser huset. Och springer upp för den lilla dörrtrappan. Sedan drar jag ner handtaget. Men det är låst. Försiktigt sjunker jag ner mot dörren. Jag vet att hon är där inne. Hon vill bara inte öppna. Jag förstår det. Ingen skulle vilja öppna till någon som mig. Mina händer är placerade över ansiktet och jag gråter ut. Vart ska jag ta vägen. Jag stirrar framför mig mot gatan. Om jag inte går snart kommer hon komma ut och sparka mig, säga saker och låsa in mig på mitt rum istället. Jag vet det pågrund av tidigare erfarenheter. Jag ställer mig upp och går från huset. Vart ska jag?

___________________________

Mina steg vandrar över trottoaren. Lördag. Ingen skola. Iförsig är det bra. Men ändå inte. Pengarna vilar i min ficka. Evelina sa att jag skulle handla. Ibland är det ändå rätt okej hemma. Jag menar. Ibland är hon arg på mig, men ibland, som denna dag är jag bara luft.
Jag kommer fram till affären och går in. Jag plockar åt mig en varukorg och börjar packa i varorna. Plötsligt ser jag några jag inte vill se
Fan, fan, fan. Jag backar några steg åt sidan men krockar in i någon.
"Oj för-låt... Felix..." Blicken flyger upp när jag ser Felix. Men den pendlar mellan honom och dem andra. Hampus, Sonja, Lissie och Edvin.
"Det gör inget Alice" säger han med ett osäkert leende på läpparna. Våra ögon stirrar in i varandras några sekunder. Innan jag drar ifrån och går vidare in längre in i affären. Jag plockar det jag ska ha, betalar och går ut. När kommer ut ur dörrarna stannarnågra framför mig. Nej. Det bränner över kinden. Hampus slog till mig.
"Snälla gör inget" pressar jag fram från mina läppar. Sonja kommer fram och puttar till mig i axeln.
"Vem fan ska stoppa oss" säger hon kaxigt. Min blick letar förgäves.
"Jag"
Hörde jag just det där? Allas blickar vänds. Sen ser jag hur Sonja får ett elakt flin. Där står Felix. Sonja ger mig en till smäll så att jag ramlar och dem sparkar till mig varsin gång innan dem går. Jag loger ihop kurad till en boll och hulkar. Tårarna rinner och jag har ont överallt. Felix kommer fram till mig, hjälper mig upp och tråkar mina tårar.
"Kom, vi går hem till mig" säger han. Jag tänker inte utan nickar bara. Han tar armen om mig och hjälper mig att gå. Vad har jag gjort? Varför är han så snäll mot mig?

Vi kommer hem till honom. Han låser upp dörren och vi går in. Direkt drar han in mig i badrummet och sätter mig på toalocket. Han börjar ta fram saker ur badrumsskåpet. Jag följer hans rörelser. När han tar ner saker.
"Jag ska bara göra rent dina sår. Okej?" Jag nickar bara. Som vanligt. Han börjar torka av mitt ansikte med bomullstussar och sprit.
"Har du ont någon mer stans?" Frågar han när han är färdig. Jag vågar inte svara. Men han vet svaret. Jag håller armarna om magen. Och han vet mycket väl att dem sparkade till mig i magen. Han börjar dra upp tröjan. Men jag håller kvar.
"Jag ska bara hjälpa dig" säger han. Men jag fortsätter hålla kvar.
"Nej Felix... Jag.. Jag kan inte visa mig." Han tittar konstigt på mig.
"Varför inte?" Frågar han. Jag känner hur tårarna bildas igen och jag försöker titta bort. 
"Jag... Jag.. är alldeles för tjock" snyftar jag och vänder ner blicken i knät.
"Va, vad pratar du om?!" Han låter nästan lite arg. "Du är ju pinnsmal! Vem fan har sagt det?"
Båda blir tysta. Plötsligt känner jag något varmt omkring mig. Något som omfamnar mig. Det tar några sekunder innan jag förstår vad det är. Det är en kram. En kram från Felix..

Hoppas ni gillade kapitlet💗. Ni som läser får gärna kommentera så jag ser om nån är aktiv✨.
Luv u💫💎