Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 50 ~

Jag finns.. | F.S

~ Alice perspektiv ~
Tårarna rinner hejdlöst ner för min kind när jag hastigt slår upp dörren. Till min förvåning är den öppen och jag styr snabbt mina steg mot köket.
Armarna slår upp köksskåpen i all hast och jag letar förbrilt med blicken för att hitta det jag ska ha.
När mina ögon sedan når rätt plockar jag ner flaskan och springer ur igen. Här kan jag inte heller stanna.
Jag springer fort fram längst trottoaren. Skölden slår mot mitt ansikte men jag fortsätter bara.
Skogsdungen var min första tanke. Men jag ångrade mig. Där skulle folk veta att jag var. Då fanns det ett annat altenativ.
Stället jag alltid gick till förr. Ingen visste att jag höll till där. Eller jo, sen kom dem på det. Men det var länge sedan och måste vara glömt vid det här laget.
Jag springer dem 10 minutrarna bort och öppnar dörren till det oändliga trapphuset. Springer trappa för trappa så hela jag blir yr. Slår upp den sista dörren där utsikten når mina ögon.
Jag pustar ut ett stort lättat andetag och sätter mig.
Hela Stockholm syns härifrån vilket iförsig är väldigt vackert.
Men det är inte något jag kan tänka på nu.
Jag avbryter dem starka flåsande andetagen med att klunka i mig ett antal många klunkar av vätskan i flaskan. Det bränner något så fruktansvärt hela vägen ner för min strupe vilket får mig att besvärat hosta till och falla in i en hostattack.
Men när den är över häller jag i mig ännu mer av den starka vätskan.
Det känns bokstavligen som mitt huvud ska sprängas och lungorna torteras sönder. Men inget kan jag göra.
För denna smärta är ingenting mot den inuti. Men bara lite till så slipper jag mitt brustna hjärta. Då är allt som glömt för en stund. Då är allt okej för en stund.
Mina kinder som är torra efter tårarna som torkat blöts upp på nytt och blir nästan direkt genomblöta.
Jag skulle bara vilja skrika allt jag har. Men jag kan inte. Jag kan inte göra någonting.
Jag tar återigen några klunkar från flaskan som nu är halvfull.
Jag lovade Felix. Aldrig igen. Aldrig igen skada mig själv. Men jag måste, det skulle inte funka att inte få göra det.
Mitt huvud värker till och allt börjar snurra för ett ögonblick, men avbryts av att jag klunkar i mig ännu mer.
Helt av utan anledning börjar jag skratta mitt i allt.
Den slarviga tofsen som pryder mitt hår släpper jag ner och låter håret pryda mina axlar.
Jag tar den sista klunken och kastar ner flaskan mot gatan långt ner där den krossas med ett högt splitter.
Jag börjar då skratta ännu mer.
Livet är ganska kul ändå :)
Han Felix kan ju dra åt helvete ;)
Jag tycker den är en jätte bra ide att ställa mig upp. Så på benen hamnar jag snart därefter.
Men balansen vill inte alls vara på min sida, så allt börjar snurra och med ett ryck händer något.
Allt blir svart..

...
Dun dun duuuun