Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 15 ~

Jag finns..F.S

~ Felix perspektiv ~
Jag står där. Supernervös. Varför vet jag inte. Mina skor klibbar under fötterna. Jag drar upp handen för att knacka. Men drar tillbaks den igen. Samma sak händer flera gånger.
Tänk om det inte alls är rätt adress?
"Men förfan Felix, knacka nu" muttrar jag och slår handen på dörren. Men ångrar det genast då nervositeten väller in över mig igen.
Jag hör stegen innanför innan dörren öppnas. Framför mig syns nu en kvinna. Ganska ung, kanske i 30års åldern?
Hon kollar på mig konstigt uppifrån och ner.
"Hej ehm.. Är Alice hemma?" Frågar jag vänligt. En aning nervöst. Det måste vara Alice bonusmamma. Hon har sagt att hon har en bonusmamma. Hon kollar konstigt på mig.
"Du måste vara Felix" säger hon och kollar nu med en äcklad min på mig.
Jag nickar.
"Ehm.. Nä, Alice är i skolan. Och det borde du med vara" Säger hon, ganska otrevligt.
"Jo.. Men det är rast, och jag tänkte att hon kanske gick hem för att äta." Säger jag.
"Nä, tyvärr" svarar hon mig bara innan hon stänger igen dörren. Där står jag kvar med öppen mun och skulle precis säga något.
Jag vänder mig istället om för att gå tillbaka till skolan. Så att jag inte kommer försent.
Hon bor ganska nära Ogge. Precis som jag trott. Jag går förbi Ogges hus, och längs gångbanan. Bredvid mig har jag den stora skogen.
Jag stannar upp. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det slår mig som en käftsmäll i ansiktet.
Jag börjar gå upp för stigen. Nästan småspringer. Försöker att hitta rätt. Försöker minnas vart det låg. Skogsdungen. Jag blir så uppjagad av att jag precis kom på det. Kom på det jag funderat över i snart två veckor.
Mina händer skakar. Kan det vara så? Att det är hit hon går? Bara tanken får mig att vilja springa allt jag har.
Det måste stämma. Det måste stämma.
Jag kommer fram, går under den sista grenen innan jag ser hennes vackra ansikte. Hon sitter där. På stenen. Så vacker. Jag kan inte låta bli att bli påmind om sist jag såg henne här. På exakt samma sida av stenen, hållandes om sina ben.
Jag blir genast lugn. Min tidigare upphetsning är som bortblåst. Jag går fram för att sätta mig bredvid henne, torka hennes tårar och låta mig krama henne. Hon gör det. Hon kryper upp i min famn. Med huvudet mot mitt bröst.
"Jag har saknat dig" säger hon plötsligt. Det får mig att rycka till och dra henne närmare mig.
"Jag finns här. Och jag går inte." Säger jag och tystar hennes små hulkningar som lämnar hennes läppar.

~ Alice perspektiv ~
Han kramar mig mjukt. Precis så som han brukar göra. Dem kramarna som får mig att bli lugn och må bra.
'Som vanligt'
Ja. För detta är mitt nya 'som vanligt'
Där Felix finns med. För han får mig att leva. Att vilja kämpa fast jag har varje anledning att ge upp. Han är mitt drivmedel. Och jag behöver honom. Dem tre orden lämnar hans mun. Dem orden jag inte hört på dem 2 senaste åren. Dem som får hela min kropp att bli varm.
"Jag älskar dig"

Hääjjj💘
God jul alla fina wattpad drogande människor och andra varelser.
Mer kommer imorn😏

Puss, puss o kram 💞